Pendolino plus – ”Men en dag kommer världen att förändras”

I dag känns det nästan overkligt att vi för bara några år sedan kunde stiga på tåget i Helsingfors och fyra timmar senare vandra omkring i hjärtat av S:t Petersburg, bokstavligen i en annan värld.

Häromdan åkte jag nya Pendolino plus på kustbanan från Helsingfors.

De inte alltför gamla Allegrotågen, som tidigare pendlade fyra gånger om dagen mellan Helsingfors och S:t Petersburg har bytt namn, fått en ansiktslyftning och satts in på vissa rutter.

Då när det begav sig, vurmade jag själv aldrig för att få åka Allegro. Jag saknade atmosfären i de gamla ryska – de facto sovjetiska – Repin och Tolstoj-tågen, med kupéer, restaurangvagnar med bordsservering, kypare och riktiga gardiner.

Den biten försvann när moderna Allegro tog över. Bara Moskvatåget behöll lite av atmosfären.

De som åkt tågen, vet nog vad jag menar.

Det finns inte mycket kvar av den lilla internationella fläkt som omgav Allegrotågen när jag nu stiger på i Helsingfors. Om man inte undantar städpersonalen, för den är internationell, förhoppningsvis inte på modernt finländskt manér anställd av en i utlandet registrerad rekryteringsfirma som gett de billigaste anbuden vid upphandlingen.

I dag känns det nästan overkligt att vi för bara några år sedan kunde stiga på tåget i Helsingfors och fyra timmar senare vandra omkring i hjärtat av S:t Petersburg, bokstavligen i en annan värld.

Ingen kan bestrida att S:t Petersburg var en internationell kulturstad med historiska sevärdheter av världsklass.

Okej, nu börjar någon redan fundera i termer av Putintroll eller dylikt. För så har vi ju blivit vana, påhejade av politiker och massmedier, att beteckna allt som kan tolkas som positivt om något ryskt.

Tiotusentals finländare som en gång upptäckt S:t Petersburg och vet skillnad mellan Putinregimen och ”vanligt folk” tiger nu i det tysta, för ett positivt omdöme om något ryskt har nästan blivit liktydigt med socialt självmord.

I det fula politiska spelet kring Ukraina finns det nu en uppenbar risk att Finland står med Svarte Petter på hand vid spelets slut.

Det är väl symptomatiskt för oss svartvita finländare att en stor livsmedelskedja vid Putinregimens anfallskrig plockade bort såväl polska, litauiska som f.d. jugoslaviska produkter från hyllorna, för att inte riskeras att stämplas som proryska.

Det vittnar om bolagets uppfattning om finländarens allmänbildning. Ukrainakriget har åtminstone hjälpt till att nyansera vår öst-uppfattning.

Vem vet när det åter blir möjligt att åka till S:t Petersburg? För tillfället ser det ut som om amerikanerna inom kort kommer att ta över den business som vi finländare tidigare hade förkörsrätt till.

Det är i så fall en följd av politiska insikter och taktik. I det fula politiska spelet kring Ukraina finns det nu en uppenbar risk att Finland står med Svarte Petter på hand vid spelets slut.

När vi väl en gång kommer ut ur dagens tigande, kommer vi att få fundera – förvisso i tysthet – på om höktaktiken à la baltstater gentemot östgrannen, som Finland i flera år idkade passivt motstånd emot, var väl övervägd.

Det kommer säkert att ta lång tid innan den ömsesidiga misstron vid vår östgräns dämpats, om ingen större politisk omvälvning sker någonstans.

Efter 1991 kom umgänget ganska snabbt i gång.

”Därom kan jag förtälja, ty jag var med”.

Runt 1994 fick jag ett bidrag av Svenska kulturfonden för att knyta naturliga skolkontakter till S:t Petersburgsregionen. Det utmynnade i ett tioårigt skolsamarbete som ledde till många långvariga personliga kontakter.

Historielärarens ungdomliga idealism – och drömmen om en bättre värld – har i dag förbytts i realistisk pessimism. Och i en nostalgisk förhoppning att världen igen ska öppnas för normala grannkontakter.

Ska jag besöka S:t Petersburg i dag, så blir det via Istanbul eller Estland, där gränsen är öppen.

Det är inget problem för mig, men desto mer för de tiotusentals finländare som på ett i övriga världen normalt sätt har sina föräldrar, äkta hälfter eller barn på andra sidan gränsen.

Men en dag kommer världen att förändras. Att hoppa på flyget till Frankfurt på väg till Europaparlamentet i Strasbourg inger hopp.

Den som känner historien vet vad jag menar.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.