Problemet är att svaren är flera än frågorna om kriget i Gaza

I ett så svårt geopolitiskt läge som vi har i Mellanöstern nu spelar det stor roll när Palestina erkänns som stat.

När jag hörde den senaste demonstrationen i Åbo till stöd för Palestina ropa ”free Palestine” fylldes jag av en ny känsla. En känsla jag inte känt tidigare. Jag kände mig smått avundsjuk.

Jag blir avundsjuk på den som kan se konflikten i ett så enkelt ljus, där det finns en tydlig förövare och ett tydligt offer. Det finns en trygghet i en så tydlig uppdelning, en visshet som gör att man kan orientera sig i vårt allt mer komplexa och grumliga informationsflöde.

Jag förmodar att jag känner av samma lockelse till visshet som fångar människor i olika rörelser som enkelt beskriver världen för deras följare. Samma önskan om att kunna känna att man vet var linjen mellan gått och ont går.

Jag brottas med att försöka förstå. Frågorna är många och svaren är ännu fler.

Tyvärr kan jag inte tro att världen, eller kriget i Gaza i det här fallet, är så enkel att greppa. Jag brottas med att försöka förstå. Frågorna är många och svaren är ännu fler.

Det här kriget har två fronter, den militära fronten i Gaza och en internationell front om narrativet kring vad som sker. Det gör att det finns åtminstone två svar på varje möjlig fråga om vad som sker. Svaren levereras ofta med säkerhet och övertygelse. Men att verkligen verifiera uppgifterna är tidskrävande.

Som ett exempel vill jag lyfta upp det uppmärksammade fallet Anas al-Sharif, Al Jazeeras journalist, som dödades i en drönarattack för ungefär en vecka sedan. Han och fyra kollegor befann sig i ett tält som träffades.

Israel gick ut med uppgifter om att han i verkligheten var en ledare för en av Hamas terrorceller. Jag har vänner som delade dessa uppgifter i mitt flöde. Jag såg bilder av al-Sharif där han tar selfie med den nu döda Hamasledaren Yahya Sinwar. Budskapet här var enkelt, han var en terrorist förklädd till journalist och förtjänade vad han fick.

Samtidigt fylldes mitt flöde av fördömanden av attacken, beskrivningar om hur viktig röst han varit i Gaza. Hur han var den sista som ännu kunde rapportera om vad som sker på plats och visa förödelsen av kriget.

Sanningen? Den finns någonstans mitt emellan. Problemet är att båda verkar sanna, åtminstone till viss del.

Till min kännedom har ingen oberoende kunnat verifiera uppgifterna från Israels sida att han var en aktiv terrorist. Däremot har man kunnat verifiera att al-Sharif den 7 oktober 2023 skrev ett meddelande i appen Telegram. Mitt under terrorattacken i södra Israel tackade han Allah och kallade terroristerna hjältar.

Han var helt klart inte opartisk. Samtidigt är talespersoner för Reportrar utan gränser tydliga: partiskhet är inte en legitim orsak att rikta en attack mot en journalist. Journalister förlorar sin skyddade status endast om de aktivt deltar i strider.

Tidpunkten för attacken är dock talande. Israel förbereder en invasion av Gaza City och det verkar lägligt att de eliminerar kanske den enda journalist med större räckvidd som ännu fanns kvar.

Det blir snabbt farligt att förenklat välja sida, och det är dessutom kontraproduktivt.

Internationellt har trycket ökat för att erkänna Palestina som stat. Flera länder, med Frankrike i spetsen, har tillkännagett att de kommer göra det. Många jublande över nyheten, det gjorde även Hamas.

Frankrike kräver att Hamas avväpnas för att de ska erkänna en palestinsk stat, men ändå ser Hamas erkännandet som ett bevis på att deras taktik funkar. De ser det som frukten av terrordådet den 7 oktober, att de låtit folket i Gaza lida utan att lyfta ett finger för att skydda dem och att de hållit gisslan.

Effekten? Direkt efter att Frankrike tillkännagav nyheten avbröt Hamas förhandlingar om eldupphör och frigivning av gisslan. Det som gjordes med bästa intentioner, att stöda palestinierna, får exakt den motsatta effekten. I ett så svårt geopolitiskt läge som vi har i Mellanöstern nu spelar det stor roll när Palestina erkänns som stat.