Profetiska underbyxor

Jag ska vara helt ärlig med er nu: jag är extremt trött på att resa! Jag har levt i kappsäckar och släpat dom med mig i olika sammansättningar i månader, fram och tillbaka, mycket mer än ursprungligen planerat. Som bäst (eller värst?) bodde jag på fyra olika ställen.

Till slut började jag fråga mig var det egentligen är som jag hör hemma? Var jag än befann mig, kände jag mig lite lösryckt. Aldrig riktigt stilla, aldrig riktigt hemmastadd.

En solig dag i mars satt jag i lunchrummet på St. John’s College i Durham med två kloka, roliga kvinnor, Mia och Cindy, och delade mina frustrationer med dem. De hade även själva levt ett resande liv i olika livsfaser, och vi delade erfarenheter kring flyttande, packande, planerande, osäker framtid.

Vi var rörande överens om en specifik sak: det är oerhört svårt att hålla reda på i vilken del av världen alla delar av ens egendom finns. Ganska ofta precis där som man själv inte är, tyvärr!

Med ett gott skratt enades vi även om något vi alla upplevt att aldrig finns i tillräckligt antal där vi själva var, trots noggrant packande och otaliga minneslistor: underbyxor. Aldrig tillräckligt många par. Eller, aldrig i det land eller den stad där de skulle ha behövts! Vi delade tips på vilka butiker som är bäst för att fylla på lagren och gick var sin väg med ett roat leende på läpparna.

När jag sakteliga promenerade tillbaka mot min bostad, funderade jag på det där med hemmahörandet. Det är som om de där arma underkläderna skulle ha blivit en symbol för min lösryckta stil. Aldrig riktigt där jag borde vara, aldrig riktigt helt närvarande, alltid på väg nån annanstans. Vad är det som egentligen definierar var jag känner mig hemma, för ibland gjorde jag ju det?

Till slut började jag fråga mig var det egentligen är som jag hör hemma?

Det är inte platsen, varken landet eller staden. Det är inte historien jag har med stället. Inte naturen eller områdets tilltalande karaktär. Det är inte jobbet, eller andra orsaker till min vistelse. Alla dessa saker är betydelsefulla, alla är de en bit i hemmapusslet, men de är inte avgörande. Till slut kom jag fram till svaret: Det är människorna som gör hemmet. Meningen i livet, var det än må levas, skapas av de människor jag umgås med. Den hjärtekontakt jag har med dem.

Så till slut blev de symboliska underbyxorna ett nästintill profetiskt budskap om livet: allt runtomkring oss är flyktigt, och alltid på något sätt ofullkomligt. Människorna i hjärtat är vad som skapar hemmets trygghet.