Religion i skolan

I dag, när en allt mindre del av finländarna hör till folkkyrkan, vore det ännu viktigare att skolan för alla kunde erbjuda insikter också i den etiska och kulturella bas som vår finländska och västerländska kultur är byggd på, d.v.s. kristendomen.

Häromveckan väckte undervisningsminister Adlercreutz liv i den slumrande debatten om religionsämnet i skolorna och föreslog ett gemensamt ämne. Sällan har jag haft så lätt att hålla med ett ministerutspel.

Religionsundervisningen har länge varit en ”het potatis” och följer detaljerade regler. Lite förenklat kan sägas att religionsämnet är obligatoriskt för dem som hör till kyrkan.

Övriga kan välja mellan religion och livsåskådning – ett ämne som en som hör till kyrkan inte får ta del av.

Förvisso kommer motståndet mot en reform av religionsundervisningen också denna gång att vara kompakt. Ämnet är för en viss regeringskumpan en – nästan – lika helig ko som förbehållslöst stöd för staten Israels politik.

Till den finländska religionsfriheten ingår rätten att bekänna sig till och utöva en religion, liksom rätten att inte göra det. Men dit borde inte höra rätt till avsaknad av kunskap om religion eller religiösa frågor.

Religionsundervisningen i skolan har inte på länge varit förknippad med religionsutövning.

Och idag, när en allt mindre del av finländarna hör till folkkyrkan, vore det ännu viktigare att skolan för alla kunde erbjuda insikter också i den etiska och kulturella bas som vår finländska och västerländska kultur är byggd på, d.v.s. kristendomen.

Men olika sekulariserade alternativt religiöst fundamentalistiska krafter har lett till nuvarande system, som är ojämlikt och segregerande, speciellt om barn dessutom indelas i klasser enligt religion.

Det är i sig märkligt att en del föräldrar ser det som viktig att hindra sina barn från berättelser om Moses, Jesus, Paulus eller Lucia.

Det borde höra till det som kallas för allmänbildning, att vara bekant med kristendom och islam likaväl som med ateism eller evolutionism.

Men olika sekulariserade alternativt religiöst fundamentalistiska krafter har lett till nuvarande system, som är ojämlikt och segregerande, speciellt om barn dessutom indelas i klasser enligt religion.

Jag har flera gånger sett hur lågstadiebarn utestängts från förberedelser för skolans julfest, på föräldrarnas krav.

Idiotier som stoppa barockkonserter i skolor för att Händels ”Messias” innehåller religiösa anspelningar eller att icke-troende barn tilldöms ersättning för att de tvingats höra en sång om Jesus i skolan, är uttryck för samma fenomen.

Nej, i den finländska skolan ska ingen tvingas delta i några religiösa ceremonier.

Men julevangeliet, påskberättelser, Den blomstertid etc hör till det finländska kulturarvet som inte ska behöva offras på den sekulariserade intoleransens altare.

Alla barn ska kunna ta del av dem, likväl som man i skolan ska kunna notera kinesiskt nyår, Ramadan eller Id al-Fitr.

Alla barn har rätt att få höra om evolutionsläran likväl som att Gud skapat människan – och sedan själv bilda sig en uppfattning.

Alla elever ska kunna göra studiebesök i en kyrka, moské, synagoga eller Rikets sal eller lyssna på en psalm lika väl som på hårdrock.

Likaså bör skolan kunna gästas av missionärer, Ukrainahjälpare eller Israelvänner likaväl som av regnbågsallianser, människorättskämpar eller miljöaktivister.

Alla barn har rätt att få höra om evolutionsläran likväl som att Gud skapat människan – och sedan själv bilda sig en uppfattning.

Om skolan ska fostra till självständiga, tänkande individer ska inte vissa elever undanhållas en del av den kunskapsbasen. Jesus eller Fader vår kan inte vara mer tabubelagda ämnen än kön, hbtq eller Greta Thunberg. Alla ska ha rum inom åskådningsämnet.

Jag har själv undervisat i livsåskådning, med behörighet.

Det är ett givande ämne, som borde kunna erbjudas alla elever.

Innehållet ligger nära filosofi, som blev ett obligatoriskt ämne i gymnasiet. Då föreslogs ett för alla gemensamt religionsämne, men det torpederades av kristetpolitiska kretsar, som istället drev igenom ett utökat antal riksomfattande religionskurser. Nu är de lika många som i historia.

Ett gemensamt, konfessionslöst åskådningsämne vore förvisso för invandrarbarn en introduktion till det finländska samhället.

För de finländska barn som idag läser livsåskådning skulle det också vara en port till de egna kulturella rötterna.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.