Ring in-program gör sig bäst i begränsade doser, men är ibland som en trygg varm filt

Jag funderar vad det gör med min förståelse för samhället att ständigt välja bort, stänga av och spola fram.

I december 1988 var det rundradiostrejk i tre veckor. Mellan 30 november och 21 december sändes inga andra program än paussignalen och sjövädret på Yles radio- och tv-kanaler.

Jag skulle inte minnas rundradiostrejken så exakt om det inte varit för mässlingen.

Samma decembermånad svepte en mässlingsvåg över Jakobstadsregionen och däckade mig och flera andra i vår abiturientkull. Vi var för gamla för att ha omfattats av MPR-vaccineringen av barn som inleddes 1982.

Då ett gäng tärda konvalescenter återvände till skolan lagom till gymnasiets julfest, deklamerade det manliga luciatåget: ”När lucia in i salen skrider/hon mässling och influensa över bygden sprider”.

Mässling ger irriterade ögon och hög ljuskänslighet.

Det gallrade bort läsning och tv-tittande som tidsfördriv.

Eftersom det bara pep i public service-bolagets radiokanaler blev det den kommersiella radiostationen Radio Botnia som bildade ljudmatta till mina veckor som mässlingssjuk.

De där veckorna i december 1988 grundlade en fast övertygelse hos mig att program dit folk får ringa in för att hälsa, klaga, sälja, köpa, önska musik eller läsa egna dikter gör sig bäst i begränsade doser.

Finland öppnade upp för kommersiell lokalradio 1985 och entusiasmen över mindre formbundna och mer interaktiva radiosändningar var fortfarande stark några år senare.

Radiokanalens koncept gick på det stora hela ut på program dit folk fick ringa in: för att hälsa, klaga, sälja, köpa, önska musik eller läsa egna dikter.

De där veckorna i december 1988 grundlade en fast övertygelse hos mig att program dit folk får ringa in för att hälsa, klaga, sälja, köpa, önska musik eller läsa egna dikter gör sig bäst i begränsade doser.

Det kan vara hur fräscht och underhållande som helst med ring in-program, men när sändningen sträcks ut över dagar och veckor framstår svagheterna tydligt.

Det är ett begränsat antal människor som ringer; man lär sig snabbt vem som kommer att hälsa till vem, det är ett begränsat antal teman som avhandlas, och det är ett begränsat antal låtar som önskas.

Värdet av en professionell redaktion blir tydligt när en sådan saknas.

I medielandskapet år 2025 är många av oss sina egna redaktörer. Själv lyssnar jag på ett fåtal nyhetssändningar i lineärradio varje dag, men i övrigt plockar jag ihop min lyssning från olika radiokanaler och podcasts.

Jag är snabb att stänga av om jag irriterar mig på pladdriga programvärdar eller okunskap om samhällsinstitutioner. Men jag funderar också vad det gör med min förståelse för samhället att ständigt välja bort, stänga av och spola fram. Som samhällsvetare borde jag inte tillåta mig själv att tappa känslan för vad som roar och oroar andra människor.

För att vidga mina perspektiv har jag börjat lyssna på Hälsningen i Yle Åboland under tågresor och promenader.

Det åboländska hälsningsprogrammet skiljer sig från motsvarigheter i andra regioner genom att det är två redaktörer som läser upp lyssnarnas hälsningar. Det ger programmet en professionell stadga som jag uppskattar.

I övrigt är det som med de flesta interaktiva radioprogram. Det är ett begränsat antal människor som hör av sig och ett begränsat antal låtar som önskas; man lär sig snabbt vem som brukar hälsa till vem.

I begränsade doser känns den här förutsägbarheten som en trygg varm filt. Dessutom ger programmet varje vecka anledning att uppdatera kunskaperna om byar i Åboland.

Jag är också klar över vilken av de oftast spelade låtarna jag skulle önska om jag ringde in en hälsning: ”Sjömannen och stjärnan”. Men det ska vara i Jussi Lindbergs version, annars får det vara.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.