”Samhällets svaga” är ofta otroligt starka

I dessa svåra ekonomiska tider skulle konsumtionen öka, tilliten öka och hjulen börja snurra om just låginkomsttagare fick det bättre ställt. Istället gör regeringen Orpo-Purra precis tvärtom.

Till den politiska jargongen hör olika uttryck om ”samhällets svaga”, till exempel i bevingade ord i stil med ”hur civiliserat ett samhälle är kan mätas med hur det tar hand om sina svagaste”.

Att försvara välfärdsstaten med sådana ordval kan bli motsägelsefullt.

I dessa tider då många har det väldigt kämpigt måste vi komma bort från den typ av formuleringar som insinuerar att folk alltid har sig själva att skylla för att de har det svårt, att det per automatik skulle bero på medvetna felsteg eller bristande egenskaper.

För det första tar det bort fokus från strukturella problem som vår arbetslöshetskris och faktumet att det finns mångfaldigt fler arbetssökande än lediga arbetstillfällen.

För det andra visar denna grupp människor i utsatt position ofta prov på sann styrka.

De kan snarare kallas för de som blivit svikna, övergivna, eller de som kämpar.

Eller som jag skrev nyss: i utsatt position.

Då politiken riktar nedskärningar mot dem är det ett slags skuldbeläggande: ni skulle nog ha jobb om stöden vore lägre.

Argument om ekonomisk nödvändighet tål inte en närmare granskning. Speciellt i dessa svåra ekonomiska tider skulle konsumtionen öka, tilliten öka och hjulen börja snurra om just låginkomsttagare fick det bättre ställt. Istället gör regeringen Orpo-Purra precis tvärtom.

Frågan är förstås högaktuell då nedskärningarna i utkomststödet träder i kraft nu i februari och i mars.

Dessutom väntar fler nedskärningar inom social- och hälsovården, åtgärder som också slår hårt mot låginkomsttagare.

De som jag väljer att kalla människor i utsatt position, drabbas oskäligt hårt.

Detta sker samtidigt som höginkomsttagare får sänkt skatt. Det är en politisk prioritering och nästa år blir det mer av samma sak då regeringen envist håller fast vid att den redan hyfsat konkurrenskraftiga samfundsskatten ska sänkas för cirka 800 miljoner euro.

Dessutom väntar fler nedskärningar inom social- och hälsovården, åtgärder som också slår hårt mot låginkomsttagare.

Frågan är om vår realtillväxt har stampat på stället i många år för att vi har haft för högt skattetryck eller för att medicinen i form av skattelättnader inte har fungerat.

Ett korrekt svar kräver förstås ett ifrågasättande av själva frågan och en nyansering med tilläggsfrågor om produktivitet och demografi.

Det relevanta här och nu är att högern accepterar att en del drabbas oskäligt hårt av anpassningsåtgärder och jag tror det grundar sig inte bara på politisk ekonomisk övertygelse utan också på människosynen och tanken om att vi har en rättvis meritokrati.

En risk med att tala om låginkomsttagare som svaga är att det riskerar leda till en nedlåtande syn på dessa människor. Det skapar fördomar och rädsla.

Vår bild är snedvriden om vi tänker på låginkomsttagare som svaga, eller på höginkomsttagare som starka.

Låt mig ge några exempel. Att i allsköns ro fundera på hur inkomsternas överskott ska investeras är inte ett exempel på stor styrka.

Nepotism är inte styrka.

Privilegier är inte styrka, och att blunda för dem är svaghet. Girighet är svaghet, egoism likaså.

Med en annan syn på starka och svaga skulle ekonomin anpassas annorlunda än idag och även arbetslivspolitiken skulle se annorlunda ut.

Däremot: Pappan som, med hans egna ord, ”svalde stoltheten och sökte utkomststöd” visade prov på stor styrka.

Pappan som fick sparken från jobbet för att han utförde jobbet bristfälligt efter sitt barns tragiska bortgång var stark som få. Ingen ska komma och kalla honom svag.

Hade det varit önskvärt att han hade arbetat vidare opåverkad som en robot, som om ingenting hänt?

Med en annan syn på starka och svaga skulle ekonomin anpassas annorlunda än idag och även arbetslivspolitiken skulle se annorlunda ut.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.