Skifta hållbarhetsnarrativet från naturvärde till samhällsstabilitet och välfärd

Det är inte frågan om att vara resurseffektivare för att beskydda naturen på grund av dess egenvärde. Naturen klarar sig bra utan oss, men det är vi som är beroende av naturen.

På Åbo Yrkeshögskola jobbar vi aktivt med att främja hållbarhet och framförallt cirkulär ekonomi.

Cirkulär ekonomi är en form av företagsverksamhet som bygger på att utvinna möjligast mycket och länge värde från samma produkt eller råmaterial och att ta tillvara det spill som skapas när man tillverkar produkterna.

I många år har man arbetat för att politisera frågan om klimatförändringen.

Strategin har följt samma modell som tobaksindustrin länge använde.

Neka, skapa osäkerhet, finansiera kvasivetenskapliga institutioner som skapar rapporter med motsatta resultat för att skapa en bild av oenighet inom det vetenskapliga samfundet.

Cirkulär ekonomi är inte en identitetsfråga, trots att politiska partier har lyckats skapa skarpa gränsdragningar, utan en praktisk fråga.

I all sin enkelhet kan det handla om att ta tillvara värme-energi från produktionsprocesser, t.ex. i datacentraler, eller att utvinna metaller från slagg i förbränningskraftverk.

Det kan innebära att man övergår från att sälja maskiner till en leasingmodell genom vilken man kan förlänga maskinens livslängd t.ex. med noggrant genomförda service modeller.

Det är inte frågan om att vara resurseffektivare för att beskydda naturen på grund av dess egenvärde. Naturen klarar sig bra utan oss, men det är vi som är beroende av naturen.

Att övergå till en cirkulär ekonomisk modell är ett sätt att säkerställa att våra barn och barnbarn – och vi som pensionärer – kan njuta av den levnadsstandard som vi idag uppnått.

Yle publicerade futuristen Elina Hiltunens prognos om framtidens megatrender.

Där lyfter hon fram klimatförändringen, ekologiska krisen, samt planetariska gränserna som de största problemen för framtida generationer.

Om vi inte gör nånting åt saken står vi inför miljonstäder som blir under vatten som i sin tur sätter människor i rörelse.

Kombinerat med den amerikanske klimatforskaren James Hansens bedömning att vi förmodligen står inför en 1,5 grader högre ökning i den globala temperaturen än den internationella klimatpanelen bedömt ser det inte bra ut.

Mängder av storstäder ligger vid vattenbrynet och ifall vattennivån stiger med flera meter, som man förväntar sig med temperaturökningen, ligger mängder av människor riktigt illa till.

Om vi inte gör nånting åt saken står vi inför miljonstäder som blir under vatten som i sin tur sätter människor i rörelse.

Det påverkar också oss i Finland.

I Finland har vi på en systemisk nivå varit progressiva när det gäller klimatförändringen.

Vi har övergått, delvis tack vare ryssen, till ett allt mindre olje- och gasberoende samhälle.

Staten har stött småhusägare att övergå från oljepanna till alternativ värme, som bergsvärme.

Efter energikrisen gick många småhusägare över till börsel, som hjälper systemet att kapa av de värsta konsumtionstopparna – vi minskar förbrukningen enligt elpris.

Systemisk nivå har vi det alltså rätt bra ställt. Vi har lyckats bra under de senaste åren med den gröna omställningen i den mån den relaterar till energiproduktion och förbrukning.

Men hur är det med oss individer?

Har vi anammat tanken om en grön omväxling? Det tror jag inte och jag misstänker att mycket av det motstånd vi frammanar när det gäller klimatförändringen är baserat på hur våra ekologiska kriser har kommunicerats till oss.

Som värderingsforskare i en företagskontext är jag speciellt intresserad av hur människors värderingar förhåller sig till praktiska frågor.

Sådant som förhållningssätt till olika typer av förändringar och som en del av det också förhållningssätt till hållbarhet. Det är genom att förstå hur våra viktigaste värderingar hänger samman med våra attityder och handlingar gentemot olika fenomen som vi kan motivera individer att beakta dem.

Här har kommunikationen av hållbarhet missat målet då man främst har byggt upp narrativet kring naturskydd och naturvärden.

Det syns i europeiskt data och det syns i lokalt data som jag samlat in: det är människor som värderar naturen i sig som är oroliga över klimatförändringen och gärna arbetar hållbarare.

Med bilder av isbjörnar på smältande isflak och avlägsna människor i hungersnöd engagerar vi endast en bråkdel av människorna. Vi behöver sätt att visa vad som händer oss ifall vi inte gör något.

Men naturen har inte ett egenvärde för de flesta människor. Det är i alla fall inte den viktigaste värderingen hos dem.

För att motivera en större folkmassas engagemang i hållbarhet och den gröna omställningen borde vi modigare och starkare kommunicera hur klimatförändringen kommer att påverka vårt samhälles stabilitet och vår gemenskap.

Med bilder av isbjörnar på smältande isflak och avlägsna människor i hungersnöd engagerar vi endast en bråkdel av människorna. Vi behöver sätt att visa vad som händer oss ifall vi inte gör något.

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.