Skrämmande naiv och farligt ensidig – svar till Jacob Hjortman
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I sin kolumn ”Charlie Kirk kan lära oss att hålla det politiska våldet på avstånd” (17.9) ger Jakob Hjortman uttryck för en helhjärtad önskan om att lösa politiska konflikter med hjälp av samtal och argument och inte med våld. Det är självklart att jag håller med om det budskapet.
Kolumnen är dock oroväckande ensidig i sin rapportering om situationen efter Kirks mord.
Det som händer i USA just nu är inte att man försöker förstå politisk motiverat våld, motarbeta vapeninnehav och lugna den upprörda stämningen i landet för att undvika eskalation.
Iögonfallande är att debatten snarare handlar om just denna fråga: Var Kirk en sann förespråkare av ärlig debatt och renhårigt utbyte av argument eller var han precis motsatsen, en strategisk demagog som medvetet gav sig i kast med politiska motståndare för att få klickande poäng på sociala medier.
Videon som visar honom i det ena ljuset eller det andra sprider sig snabbt, och statsmakten använder hela sin apparat för att stöda den ena läsningen framom den andra.
Bilden att det skedde ett mord på en ärlig och helhjärtad samhällsdebattör instrumentaliseras för att ytterligare skärpa till regeringens auktoritära grepp om landet.
Hjortman rapporterar inte om denna diskussion och dessa faror.
Han ställer sig utan vidare eftertanke på den ena sidan av debatten och prisar Kirk i samma stil, t.ex. för att han passionerat trodde på ”vikten av att öppet diskutera och debattera olika politiska perspektiv. För honom var samtalet och debatten de bästa verktygen vi har att hantera oenigheter och undvika att ta till våld.”
Att Kirk anklagas för att ha grundat och upprätthållit en lista med politiska oliktänkare förblir osagt.
Med Hjortmans formuleringar i huvudet kunde man tänka att Kirk använde denna lista för att kunna bjuda ännu fler olika perspektiv till sin nästa seriösa debatt. Men enligt vittnesmål så var det tvärtom; efter att ha hamnat på Kirks lista (Professor Watchlist) fylldes personernas e-postlådor med hot om arbetsplatsen och livet.
Från en journalist skulle jag förvänta mig balanserad rapportering, fram för allt i ett laddat debattklimat. Hjortman slår sig dock helhjärtat på den högra sidan av amerikansk rapportering och målar upp vänstern som den egentliga källan till det ökande våldet.
Flera studier visar sedan länge motsatsen. Dessa tas systematiskt bort från den amerikanska regeringens webbsidor. Och Hjortman nämner inte det heller.
Vidare skriver Hjortman: ”För visso var Trump, sin vana trogen, förhastad i sitt uttalande eftersom ingen då ännu visste vem skytten var men han var inte helt fel ute.”
Denna mening är anmärkningsvärd i en kolumn som försöker värna om det goda samtalet som garant för att undvika splittring och våld. Här beskrivs den amerikanska presidentens reaktion efter dådet som om det handlade om en lite förhastad miss.
”Sin vana trogen” är en farlig underdrift i beskrivningen av en systematiskt ljugande politiker som målmedvetet förstör förutsättningarna för demokratisk debatt, och avsiktligt splittrar befolkningen i sina uttalanden. Det här förstör den känsla av samhörighet och tillit till varandra som är grunden för de demokratiska institutionerna.
Huruvida presidenten hade rätt i att kalla dådet vänster-ideologiskt motiverat är fortfarande tveksamt, och det kommer sannolikt inte att klarna då det pågår en systematisk kampanj som vinklar rapportering och rensar vittnesmål.
Hjortmans kolumn är skrämmande naiv och farligt ensidig, fram för allt för att den är skriven av en person som försöker värna om balanserad debatt och argumentation.