Skuldbromsen för oss in i en negativ spiral
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den nuvarande regeringens politik har visat att nedskärningar i en lågkonjunktur inte stärker ekonomin utan skapar arbetslöshet och en ökad skuldsättning.
Nu vill alla partier förutom Vänsterförbundet lagstifta om en kontinuerlig nedskärningspolitik, i form av en s.k. skuldbroms, med betydligt tuffare krav än de som redan finns i EU:s bindande lagstiftning.
Den planerade skuldbromsen skulle förhindra en förnuftig ekonomisk politik samtidigt som den inte beaktar framtida utmaningar.
Den skulle försvåra, om inte omöjliggöra, investeringar i exempelvis utbildning, vård, infrastruktur, byggande och den gröna omställningen.
Investeringar som i sig kunde skapa arbetstillfällen och den tillväxt som kunde bidra till att vända skuldsättningen.
I Tyskland, där man länge haft en skuldbroms, har en enorm investeringsskuld uppkommit och man diskuterar nu att avveckla systemet.
Skuldbromsen skulle därtill i ännu högre grad än i nuläget överföra makten över statsekonomin till nationalekonomer som inte fått mandat genom demokratiska val. Som ett varnande exempel på vad det här kunde leda till kan Finansministeriets tjänstemän nämnas.
Att den nuvarande regeringen försöker cementera sin egen makroekonomiskt osunda nedskärningspolitik som Finlands linje i tiotals år framåt är – med tanke på dess närmast katastrofala resultat – inte bara ironiskt och tragikomiskt.
Dessa har på sistone konsekvent använt de minsta möjliga uppskattningarna för nedskärningarnas negativa verkan och på så vis kunnat visa upp positiva prognoser och gett en till synes ekonomistiskt neutral fasad åt regeringens thatcheristiska politik.
I verkligheten har effekterna varit att den inhemska efterfrågan minskat, vilket har förvärrat och förlängt den pågående lågkonjunkturen.
Att den nuvarande regeringen försöker cementera sin egen makroekonomiskt osunda nedskärningspolitik som Finlands linje i tiotals år framåt är – med tanke på dess närmast katastrofala resultat – inte bara ironiskt och tragikomiskt.
Det väcker också frågan om Finlands politiska liv är på väg tillbaka till den alternativlöshet som det lidit av de senaste årtiondena, där de enda alternativen vid regeringsbildning är center-höger eller ännu lite längre högerut.
Detta på samma gång som det blivit oerhört tydligt att denna alternativlöshet och dess destruktiva följder för välfärdssamhället fått många finländare att falla för extremhögerns lockelse.
Istället för extremhögerns dystra framtidsbild, där olika finländare ställs allt hårdare mot varandra, behöver Finland en vision av en konstruktiv väg framåt där hela befolkningen är med på tåget.
Då även SDP:s och De grönas riksdagsgrupper godkänt skuldbromsen betyder det att Vänsterförbundet nu erbjuder det tydligaste alternativet för att ändra den ekonomiska riktningen i landet.
Istället för extremhögerns dystra framtidsbild, där olika finländare ställs allt hårdare mot varandra, behöver Finland en vision av en konstruktiv väg framåt där hela befolkningen är med på tåget.
Och varken en urholkad demokrati eller tiotals år av nedskärningar i välfärden utgör önskvärda ingredienser i ett sådant framgångsrecept.