Slipping through my fingers

Jag är på konferens i ett höstlikt Odense och det är tidig morgon. Kaffedoften lägger sig över frukostbuffén, och någon har satt på en spellista med gamla låtar.

Plötsligt hör jag den – ABBA:s ”Slipping through my fingers”.

Med ens förflyttas jag bort från ingefärsshottar, danska smörrebröd och presentationsförberedelser.

Tio år tillbaka i tiden, till en ljummen kväll på Teneriffa med en liten sömnig sexåring i famnen med huvudet vilandes mot min axel. Vi satt på en ABBA-show när låten spelades, och jag kan ännu känna det vemod som slog mig där jag satt.

Sometimes I wish that I could freeze the picture…

Jag ville inget annat än stanna tiden, skruva locket på och spara stunden för alltid.

The feeling that I’m losing her forever…

Barnen har blivit unga människor som gör egna val, har egna sammanhang och kommunicerar på egna sätt.

Föräldralivet är fullt av sådana ögonblick. De små händerna som grep tag om ens pekfinger. Den första dagen på dagis när de vände sig om i dörren och vinkade, och man själv gick iväg med gråten i halsen. Godnattsagorna som lästes om och om igen, tills vi kunde dem utantill.

Och plötsligt står det tonåringar i hallen. Den ena längre än en själv, medan den andra konstaterar – med samma självklarhet som om hon sa att mjölken är slut – att det bara är drygt ett år tills hon blir arton.

Barnen har blivit unga människor som gör egna val, har egna sammanhang och kommunicerar på egna sätt.

Ett kort meddelande kan betyda ”allt är bra”, en emoji kan säga mer än en mening och ”kanske” ska för det mesta tolkas som ett klart och tydligt nej.

Nya memes som man borde hänga med i. Långa samtal med vänner bakom stängda dörrar.

Plötsligt handlar vår uppgift mindre om att skydda, och mer om att gå bredvid.

Vi behövs inte längre för att lösa deras problem, utan för att våga lita på att de kan hitta sina egna lösningar.

Tillräckligt nära för att fånga blicken när de behöver den. Tillräckligt långt bort för att de ska kunna känna: det här fixar jag själv.

Vi behövs inte längre för att lösa deras problem, utan för att våga lita på att de kan hitta sina egna lösningar. För att heja på vid sidan. Och för att lyssna när de plötsligt vill prata eller kryper upp bredvid en i soffan.

Det är väl det här som är den svåraste delen av att vara förälder. Att steg för steg släppa taget. Att låta handen glida ur ens egen, utan att släppa närheten. Även när hjärtat helst skulle vilja hålla fast handen lite, lite längre.

Vi är inte längre huvudpersonen i deras berättelse. Men vi spelar fortfarande en viktig biroll.

Jag tänker på alla de gånger jag önskat att tiden skulle gå långsammare. Och samtidigt på alla de gånger jag varit trött, stressad, otålig. När jag sett framåt istället för att vara där, i stunden.

Det är det som gör ”Slipping through my fingers” så brutalt ärlig. För det handlar inte bara om att tiden går. Det handlar om att vi vet att den gör det, men att vi trots det inte lyckas ta vara på den. Vi är ju ändå bara människor.

Men i det som känns som förlusten av något, finns också något annat. När jag ser på tonåringarna ser jag faktiskt inte det som försvunnit, utan det som vuxit fram. Deras humor, deras värderingar, deras sätt att vara i världen.

I viss mån speglingar av oss föräldrar, men samtidigt helt sig själva.

Låten tar slut. Jag dricker mitt kaffe och gör mig klar för konferensen. Och under hela dagen ekar melodin kvar.

En påminnelse om att gå bredvid, så länge jag får.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.