Stargate fick mig att inse hur stressig modern underhållning blivit
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag rekommenderar varmt att gräva fram en gammal klassiker och njuta av en lugnare stund framför skärmen.
För någon vecka sedan upptäckte jag att cirka 220 avsnitt av Stargate har gjorts tillgängliga på Netflix.
Ni minns kanske serien där MacGyver och hans team åker genom en rund port till diverse planeter i vår galax och konfronteras av alla möjliga tänkbara och mindre tänkbara problem.
Det omfattar interplanetariska diplomatiska problem, invasioner och allehanda smittsamma sjukdomar med episka proportioner – och en riktigt jobbig officer i Pentagon.
Den kännetecknande schweiziska fällkniven och jesustejpen har ersatts av en fysiker, arkeolog och Jaffa (inte drycken) men lösningarna kommer lika garanterat som med den schweiziska armékniven.
Överlag är tonen i serien positivare än i de serier som publicerats under de senaste åren.
Det som slog mig när jag åtog mig uppdraget att titta igenom dessa 220 avsnitt, är att avsnittens rytm eller fart är betydligt lugnare än i nya serier, och att våldet är bra mindre grafiskt.
Överlag är tonen i serien positivare än i de serier som publicerats under de senaste åren.
Stargate publicerades mellan 1997 och 2007. Under de 20 åren sedan de sista avsnitten publicerades har det hänt stora förändringar på mediefältet.
Främst har våra snabbare nätkopplingar skapat möjligheten att se på serier och filmer i egen takt och enligt egen tidtabell. Vi kan nu titta hela säsonger på några dagar – de tappraste på en dag – och behöver inte vänta en vecka till nästa avsnitt.
Äldre serier är skapade för en annan värld.
När Stargate skapades hade man knappt möjlighet att köpa serien som DVD och kunde definitivt inte titta på alla avsnitt i sträck som man kan göra med nya serier idag. Ifall man inte laddade ner dem som torrents förstås, men det var även då olagligt.
Eftersom man var tvungen att vänta minst en vecka för nästa avsnitt, så var det mer ett undantag än en regel att händelseförloppet inte avslutades under ett avsnitt.
Till skillnad från nya serier som är planerade för att tittaren måste se nästa avsnitt, ett extremt exempel är den koreanska Physical 100 vars avsnitt ofta slutar mitt i en tävling.
Förutom denna uppenbara skillnad ser man också att farten i serierna är helt annan idag än för dryga tjugo år sedan. Scenerna är uppbyggda lugnare, det finns klarare och lugnare dialog mellan karaktärerna och det händer inte så mycket under ett avsnitt.
Om vi jämför till exempel den nya serien Night Agent med Stargate har den nya serien otroligt hård takt.
Under ett avsnitt har man sprängts upp ett par gånger, varit i flera slagsmål, upptäckt en nationell konspiration, bearbetat nåt komplex, blivit förälskad i någon som sedan (förstås) kidnappats. Hektiskt – man blir själv stressad!
I Stargate åker man till en ny planet, möter ett vänligt eller fientligt folkslag, försöker komma undan dem eller skapa goda relationer, lyckas eller misslyckas, sen åker man hem genom porten.
Det verkar som att shorts- och reels-formatet från sociala medier har smittat av sig på de nya serierna.
Om det känns som att ens liv är hektiskt kan det bero på att det vi idag underhåller oss med karaktäriseras av just hektiskhet och det lägger helt säkert en prägel på våra små hjärnor.
Jag rekommenderar varmt att gräva fram en gammal klassiker och njuta av en lugnare stund framför skärmen.
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.