Svar till Hjortman: Är det verkligen vänstern som är våldsbenägen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Eftersom ÅU:s journalist Jacob Hjortman citerar mig i sin kolumn 17.9 om mordet på Charlie Kirk, är en kommentar på sin plats.
Hjortman påpekar att jag i min ledare (nytid.fi, 12.9) kallar Kirk för en “vidrig människa”. Det gör jag, men i sammanhanget hade det varit viktigt att påpeka att poängen med hela ledaren var att det – trots att Kirk var en vidrig människa – inte finns något att glädjas över i hans mord.
Tvärtom, skriver jag, är mordet på Charlie Kirk en tragedi både i mänskliga mått och för samhället, den politiska diskussionen och för demokratin.
Hjortman kallar Kirk för en “orädd konservativ debattör”.
Om man med det menar att han ansåg att 10-åriga flickor inte borde ha rätt till abort efter våldtäkt, att svarta amerikaner var “bättre” under Jim Crow-lagarnas tid och att masskjutningar är ett acceptabelt pris för att USA i praktiken inte ska ha några som helst vapenlagar, så jo, visst kan man beskriva honom som sådan.
Hans död är en tragedi, men att han är död betyder inte att det finns orsak att försköna bilden av honom.
Jag hävdar dock att det finns lika mycket belägg för att kalla honom för “en vidrig människa”.
Hjortman tycker att jag borde göra skillnad på hans politiska åsikter och på honom som människa.
Jag hävdar att de ståndpunkter som jag listat ovan, och flera andra, säger lika mycket om Kirk som människa som de säger om hans politik.
Hans död är en tragedi, men att han är död betyder inte att det finns orsak att försköna bilden av honom.
Kirk var visserligen en person som gärna “tog debatten”. Hans modus operandi var att slå upp en skylt på ett universitetscampus med något inflammatoriskt uttalande som “Män kan inte bli gravida”, och bjuda in liberala studerande att bli upprörda över det – i samtal med honom själv.
Som strategi var det briljant, men man kan fråga sig om det handlade om genuin dialog eller cyniskt trollande för uppmärksamhet.
Dessa upprörda reaktioner spred han sedan via det mediemaskineri som var hans organisation Turning Point USA.
När videorna blev virala, rullade donationerna in från hans växande skara av konservativa fans. Som strategi var det briljant, men man kan fråga sig om det handlade om genuin dialog eller cyniskt trollande för uppmärksamhet.
Man kan också ifrågasätta Hjortmans uttalande om att Kirk skulle ha varit en förkämpe för det fria ordet.
År 2020 organiserade han en betald trollarmé för att sprida desinformation inför presidentvalet.
Han uppmanade folk att “ange” universitetslärare som “sprider genderpropaganda” och upprätthöll på sin webbsida ett öppet register över föreläsare som ansågs vara “radikala”– med namn och bild. Det här känns mindre som försvar av yttrandefrihet och mer som McCarthyism.
Jag delar Hjortmans oro för att det politiska våldet ska eskalera i kölvattnet av mordet (det var hela poängen i min ledare).
De siffror som Hjortman citerar ur You Govs undersökning som visar att liberala i USA är mer benägna att anse att politiskt våld kan vara berättigat är genuint intressanta. Kan detta ha att göra med hur termen definieras (protester, sabotage och civilt motstånd som “våld”)? Det är en intressant fråga att gräva vidare i, men ryms inte här.
Men om Hjortman med detta vill säga att vänstern är mer våldsbenägen än högern, så är det kanske mer relevant att se på de politiska våldsdåd som verkligen har utförts i USA under de senaste åren.
Här är siffrorna nämligen helt omvända. Siffror publicerade av Anti-Defamation League visar att 75 procent av alla extremistiska mord som begåtts i USA mellan 2013 och 2022 var utförda av högerradikaler. Endast 4 procent utfördes av vänsterradikaler.
Center for Strategic and International Studies noterar även att antalet politiska våldsdåd som har klara partipolitiska förtecken har ökat markant sedan 2016.
Enligt CSIS är den stora majoriteten av dessa dåd sådana som motiverats av Donald Trumps påståenden om valfusk – alltså sådana som utförts av Trumps högeranhängare.
Att mordet på Charlie Kirk var politiskt motiverat är klart. Gärningsmannen Tyler Robinson har uppgett att han utförde dådet eftersom han “hade fått nog av Kirks hat”.
Om fler individer på vänsterkanten (just nu vet vi för tillfället väldigt lite om Robinsons politiska åsikter) börjar radikaliseras till våldsdåd är det naturligtvis ytterst oroväckande. Men att som Hjortman måla upp liberalerna i USA som särskilt våldsbenägna håller inte streck.
Vi har sedan Trump första gången valdes till president 2016 sett ett uppsving i det politiska våldet – över det ideologiska spektret.
Lösningen på detta är inte att – som USA:s regering nu gör i ett frapperande utslag av neo-McCarthyism – uppmana allmänheten att anmäla eller internetmobba personer som uttrycker glädje över Kirks död, eller kritiserar honom.
Det ökade politiska våldet är ett tecken på en demokrati i upplösning. Vanliga amerikaner upplever hopplöshet och alternativlöshet och litar inte längre på att demokratins och rättsstatens strukturer fungerar (vilket de med all tydlighet inte gör). I en sådan situation blir våldet en sista utväg för påverkan – och det här gäller oberoende av om ens politiska sympatier ligger till vänster eller höger.
Det är känslan av maktlöshet vi måste råda bot på, och den kräver mer robusta samhälleliga åtgärder än diskussioner om huruvida man får kalla vidriga människor för vidriga, rasister för rasister eller fascister för fascister.