Tankar om patientombudsmännens roll
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Enligt uppgifter i offentligheten från Patientförsäkringscentralen har anmälningarna om problem i vården som resulterat i vårdfel och ersättningskrav ökat markant det senaste året.
En förklaring har varit de långa vårdköer som varit rådande.
Orsakerna är sannolikt flera.
En kan vara att tröskeln för att anmäla troligen rent psykologiskt blivit lägre, kanske för att samhället blivit något tolerantare och medborgarnas självkänsla och konsten att argumentera tilltagit.
Enligt min mening är det dock många som inte vågar exponera problem vid behandlingar därför att man är rädd för att vården kan påverkas.
Jag vet att jag trampar på ömma tår när jag påpekar detta men det är nödvändigt.
En faktor som påverkar situationen är att en del av vårdkåren, särskilt läkarna, lever kvar i ett gammaldags auktoritärt tänkande.
Det gäller främst inom den offentliga vården. Sjukvård får inte ha drag av kylig myndighetsutövning.
När jag påpekade en felbehandling som ledde till svår smärta sade läkaren att då avbryter vi hela behandlingen.
Enligt bestämmelserna understryks det att patientombudsmännen ska inta opartiskhet i sitt agerande.
Det är ofrånkomligt att de berörs av ärenden som innebär utsatthet.
Det föreligger situationer där opartiskheten inte fungerat.
Ett fall som jag känner till gäller svåra skadeverkningar av medicin.
Läkaren som ordinerat medicinen sade till patienten att hen nog ska se till att patientombudsmannen får direktiv.
En patientombudsman sade också till mig att hen kan inte försvara patienten i en situation därför att läkarna bli så arga. Då kan man fråga sig hur det förhåller sig beträffande objektiviteten.
På en del platser arbetar patientombudsmännen i anslutning till sjukhusmiljön. Det kanske heller inte är så bra för objektiviteten.
När människan blir utsatt för sjukdomar, vilket inträffar i någon form för de flesta, känner man sig liten.
Sjukvård kostar de enskilda patienterna och samhället stora summor pengar men allra främst ur ett mänskligt perspektiv är individen.
Ingen är felfri. Om sjukvården har svårare att erkänna misstag än andra beror det kanske på att man arbetar med döden som närmaste granne.