TPS ishockeylag och temakvällen "With Pride from Turku"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det jag finner intressant i diskussionen om åsiktsfrihet är hur den neutralt konstruerade åsiktsfriheten och den politiskt konstruerade likabehandlingen inte anses ha olika historiska bakgrunder eller institutionella positioner.
Åsiktsfriheten betraktas som viktigare och som något neutralt. Åsikter är dock alltid bundna till de levnadsvillkor, materiella tillgångar och diskurser som de formas genom, och utgår därför alltid från en ideologisk ståndpunkt.
Det som framkommer i diskussionen är de formella normernas – lagtextens – tvetydighet när det gäller arbetsgivarens och arbetstagarens rättigheter i relation till diskrimineringslagen, som ställer krav på arbetsgivare att främja jämställdhet och likabehandling.
Åsiktsfrihet är förvisso en rättighet som garanteras i grundlagen, men eftersom vi lever i en allt mer offentlig och digital värld är det självklart att åsikter väcker reaktioner i form av motåsikter, särskilt när det gäller offentliga personer.
Därför klingar det något märkligt när någon säger: ”Får jag inte mera säga min åsikt?” Jo, visst får du – men dina åsikter har konsekvenser.
Ishockeyspelaren Veli-Matti Savinens personliga åsikt och val att inte bära TPS:s egen Pride-tematröja under TPS egen temakvällen ”With Pride From Turku” har väckt reaktioner från både politiker, individer och organisationer.
För honom är dessa reaktioner säkert oväntat intensiva och kan ge upphov till svåra eller obehagliga känslor. Men hans position som individ i det finländska samhället kommer inte att vackla.
Han får fortsätta som avlönad ishockeyspelare och leva sitt liv i ett samhälle där hans existens överensstämmer med de övergripande samhällsnormerna. Den enda skillnaden är att hans åsikt har mött motåsikter.
Regnbågspersoner lever däremot varje dag med oskrivna regler som påminner dem om att hur de lever, eller hur de identifierar sig, anses vara ”avvikande”, ”konstigt” eller till och med ”något som inte bör eftersträvas”.
Denna realitet har blivit allt mer påtaglig i ljuset av det globala politiska klimatet och försöken att ifrågasätta och tysta genusvetenskapers legitimitet, jämställdhets- likabehandlings- och inkluderingsarbete (DEI) i arbetslivet samt forskning inom antirasism.
Jag positionerar därför Savinens åsikt som en del av dessa tystnadsförsök, eftersom uttrycket ”pride-ideologi” avslöjar hans egen ideologiska ståndpunkt.
Lagen ska garantera varje människas rätt till liv, oberoende av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan personlig omständighet.
Detta kompletteras av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, som förbjuder diskriminering på grund av kön, könsidentitet och könsuttryck.
Lagtext och praktik går dock sällan hand i hand. Därför får en till synes personlig åsikt eller handling av en offentlig person stora konsekvenser i Finland, och dessa konsekvenser upphör inte bara för att diskussionen gör det.
I Ungdomsbarometern 2025 framkom att 18 procent av de svarande tillhör en sexuell minoritet och att 14 procent identifierar sig som neuroatypiska. Pride-rörelsen och Seta arbetar för att trygga bl.a. dessa gruppers rätt till liv och existens.
Regnbågspersoner blir dagligen påminda om samhällets osynliga och diskriminerande normer och kan inte ”gå vidare som vanligt” efter en diskussion som återigen ifrågasätter deras existens.
Deras grundläggande rättigheter är ständigt föremål för debatt, och detta känns fysiskt i hela kroppen; det försvinner inte på morgonen, dagen, kvällen eller natten.
Hur ofta har Veli-Matti Savinens åsikter skapat intensivt obehag för honom eller hindrat honom från att ta sig framåt i sin karriär eller i livet? Har reaktionerna på hans åsikter någonsin varit så allvarliga att han inte kunnat sova om nätterna?