Reportage

Två lantgårdar i Hangö trotsar nedläggningstrenden – ”För mig var det ett ganska enkelt val”

Säg ”Sjöbergs i Täktom” och alla i Hangö vet vad man talar om. Västankärr är gården med alla de roliga djuren och självbetjäningsbutiken där du kan handla lokalproducerat.

Havsgårdar, å sin sida, har blivit känt för sina lurviga Highland-kor som tillhör Hangös mest fotograferade objekt. I deras gårdsbutik kan man köpa kött, producerat med omsorg om djuren och naturen. De två gårdarna trotsar avvecklingstrenden, men det är hårt jobb och lantbrukarna efterlyser mer sunt förnuft från myndighetshåll.

Det är inte alla som har mod att bli egna företagare. Ännu färre som vågar bli bönder på heltid.

Lantbruket i Finland har sedan efterkrigstiden levt i en ständig omvandling och statistiken talar sitt tydliga språk: antalet gårdar med produktionsdjur minskar år för år. I synnerhet de små eller medelstora gårdarna tenderar packa ihop, så att marken antingen säljs eller arrenderas ut.

Mot den bakgrunden är Jeff Sjöberg på Västankärr gård i Täktom undantaget som bekräftar regeln. I mars gick generationsskiftet på gården äntligen igenom och han fortsätter med föräldrarna Nils ”Nisse” Sjöbergs och Maria ”Mia” Nymans livsvärv.

– Det var det bästa som kunde ske, säger Nisse och tillägger att han nu går ut för att se om det finns något att göra så att Jeff, som är nya husbonden, får svara på frågorna med egna ord.

Och på en gård finns alltid något att göra. Än ska det harvas, plöjas, sås, tröskas; än ska djuren ha mat, ägg plockas eller beten bytas. Saker går sönder och repareras, det räknas på nya investeringar. Och däremellan ska varor levereras, kunder betjänas och räkningar betalas.

Många direktiv

Som om det inte vore nog, krävs det att dagens bonde har administrativa talanger och förmåga att hålla reda på alla nya direktiv och lagar som träder i kraft.

– Senast idag kom ett nytt direktiv enligt vilket vi ska kolla och rapportera kvaliteten på säden, säger Jeff.

Gårdar med frigående värphöns ska till exempel ta salmonellaprov fyra gånger per år, plus att en lantbruksföretagare alltid ska vara beredd på påhälsning och stickprov av myndigheter.

– I och för sig är det ju bra med kvalitetskontroll, men det blir nog mycket pappersarbete.

Just nu försöker vi lansera Västankärr gård som begrepp på sociala medier.

Ett självklart val

Uppvuxen på gården är Jeff van att jobba tillsammans med sina föräldrar.

Han är också den som man kan säga bidragit till gårdens mediastrategi, i början tack vare Hangös egen slowfood-ciceron Tarja Kvarnström, som ivrigt marknadsförde Västankärr i olika sammanhang. Sedan barnsben har Jeff fotograferats med gårdens tuppar och hönor och varit med i otaliga tidningsartiklar och andra publikationer där Västankärr gård figurerat.

– Just nu försöker vi lansera Västankärr gård som begrepp på sociala medier. Det är ju liksom inte riktigt någon som vetat vad vi heter, vi har liksom bara varit ”Sjöbergs”.

Familjen har ändå märkt att publicitet ger resultat. Folk läser något någonstans och berättar vidare till följande som kommer till gårdsbutiken – och plötsligt genererar djungeltelegrafen såväl besök som inkomster.

Men för att återgå till generationsskiftet.

Var valet att ta över självklart eller kan man ens tala om ett val?

– För mig var det nog ett ganska enkelt val. Min äldre bror Jack visste redan som liten att han inte ville driva gården vidare. Jag igen hade ganska lätt för mig i skolan men inget intresse av att gå vidare till gymnasiet, trots att lärarna försökte övertala mig.

Studier i Kimito

I stället blev det linjen för landsbygsföretagande i Brusaby i Kimito för Jeffs del. Linjen beräknades ta tre år men han gick ut den på drygt två år och sedan stundande armén. Ett par år efter det började familjen jobba på generationsskiftet.

– Vi tog kontakt med Nylands svenska lantbruksproducenter (NSL) för rådgivning och så småningom slussades vi vidare till bankens företagsavdelning. Men det tog faktiskt några år att få igenom ägarbytet, berättar Jeff.

Både han och föräldrarna har haft stor hjälp av branschorganisationerna och det är en trygghet att ha en personlig rådgivare.

För tillfället kan Jeff inte säga i vilken riktning han kommer att driva gården, eller hur han kommer att utveckla den.

– Det gäller att hålla fast i det som är bra och jobba vidare på det men samtidigt våga pröva på nytt.

Till arealen är Västankärrs gård inte så stor, man har cirka 50 hektar odlad mark. En del av marken arrenderas av före detta jordbruk som lagt ner.

– Det sticker nog i ögonen när åkermark växer igen. Jag tycker det är viktigt att all åkermark som finns borde brukas, säger Jeff.

Småskaligt är smakligt

Som en liten producent gäller det att vara mångsidig. Gården är mest känd för sina ägg och potatis, men man odlar också spannmål, grönsaker, hö och vall samt producerar ved. Bland grönsakerna finns bönor, gurka, kål, morot, rödbeta, dill, krondill, rädisor och lök. I år har Jeff och hans sambo Sara Österlund också satsat lite mer på färska örter.

– Vi odlar mest havre, en stor del används som djurfoder. Fåren har vi också mest för skojs skull, vi producerar inte kött.

Både fåren, hönsen och kaninerna fungerar dock som dragplåster. Barnfamiljer besöker gärna gården för att titta på djuren. Och så är kritterna så klart attraktiva på sociala medier.

Under vinterhalvåret säljer gården andra tjänster, som plogning och snöröjning. I dag sköter gården allt från kontraktentreprenad till privata hushålls gårdar och vägar.

Där har dock klimatsvängningarna ställt till det lite.

– Det händer att vi ifrågasätts för att ge oss ut för tidigt, då det inte fallit ”tillräckligt” med snö, eftersom den kan regna bort nästa dag. Men vad som är tillräckligt varierar för olika personer; är det sex cent, tio eller mer?

Jeff säger att han brukar ställa sig frågan om ett räddningsfordon skulle komma fram ifall han lät bli att ploga. Där har han svaret.

Själv samarbetar han gärna med andra företagare om det bara går. När man är en liten aktör är det en styrka att kunna hjälpa varandra och samtidigt är det viktigt att ha kolleger, i synnerhet som branschen är tämligen begränsad i Hangö.

Hönsgård med tupp

En del av sina produkter säljer gården till livsmedelsbutiker och restauranger i Hangö. Speciellt äggen har blivit ett begrepp, med sina fasta klar-orange gulor, genomskinliga vitor och starka skal.

Vad är hemligheten?

– Nog är det väl främst fodret och det, att de får gå fritt, säger Jeff.

Också småskaligheten och en rejäl dos kärlek kan vara en orsak till att fåglarna värper fina ägg. På Västankärr får de leva ett liv värdigt för hönor. De får gå ute och sprätta och de har en tupp i flocken.

– Man brukar säga att 30 000 höns ännu är en ”mommos hönsgård”, men vi har valt att hålla det småskaligt – trots att vi borde ha dubbelt fler höns för att ens kvalificera för stöd.

Tuppen har egentligen ingen praktisk funktion, hönorna värper sitt dagliga ägg ändå. I stället får han spela rollen av en traditionsbärare. Tuppen Emil den andra är döpt efter Jeffs mormors far, medan Rafael lånat familjens goda vän Sixten Holmströms mellannamn.

Byns sociala rum

Sjöbergs kök har alltid haft en central roll som byns naturliga samlingsplats. Så är det fortfarande. Vill man veta som händer i byn, staden eller världen, är det hit man ska ta sig.

Men många av besökarna är också vänner som hjälper till på gården och ställer upp när det behöver huggas i med extra krafter. Det är sällan man rings, folk tittar in då de har vägarna förbi.

– Talkoandan har nog varit ovärderlig för oss, konstaterar Jeff.

Som utomstående kan man ändå undra hur gårdsfolket får något gjort med tanke på den jämna folkströmmen. Med glimten i öga säger Jeff Sjöberg att det förr hängde en tavla i köket på vilken det stod: ”Alla besökare gör oss glada. En del när de kommer och en del när de går.”

Havsgårdars lurviga kor idkar landskapsvård och ger ekologiskt kött

En gård som Jeff Sjöberg samarbetar med är Havsgårdar, som har nöt av rasen Highland cattle.

Havsgårdar sticker ut lite, eftersom den etablerade sig i Täktom-Tvärminne år 2009 som en helt ny aktör. Några markägare slog sig samman och bildade bolaget, där verksamheten består av ekologisk nötproduktion och avel. För ändamålet valdes den tåliga rasen som utvecklats för krävande förhållanden i de skotska högländerna.

Det gör att boskapen på Havsgårdar kan gå ute året runt i stora hagar med skydd för sol, väder och vind. Utöver det har de tillgång till färskt vatten och foder samt daglig tillsyn.

Det finns en uppfattning om att jordbrukare far fram hur som helst och förstör naturen, men så är det ju inte.

Stora omställningar

Paret som skött boskapen sedan start heter Arja och Markku Primietta. De lockades till Hangö för att sköta verksamheten från Kides (Kitee) i Norra Karelen, där de hade en egen nötgård. Markku är också specialiserad på stängsel för boskap, så det var den vägen Havsgårdars grundare fann sina framtida partners. Hangöföretaget behövde stängsel för korna och fick koskötarna på köpet, med andra ord vad man kunde kalla en lyckad affär för samtliga inblandade.

I fjol blev Markku ensam om skötseln av gården, då Arja plötsligt gick bort. Visserligen har han haft utomstående hjälp, men det är ändå en stor omvandling. Som alla tajta team hade de en tydlig arbetsfördelning.

– Arja skötte allt pappersarbete och korna medan jag gjorde allt annat.

Arja var också den som kände varje kviga och kalv vid namn. Ibland ifall någon kalv miste sin mamma, ambulerade hon med flaskan dygnet runt. Hon var också djupt engagerad i avelsfrågor för rasen i Finland.

– Men tjurarna överlät hon på mig. Hon sade att hon inte förstår sig på dem lika bra som jag, berättar Markku när vi besöker en liten flock på ägorna.

Och att Markku talar tjurspråk framgår tydligt när han går fram till den nästan 1 500 kilo stora tjuren Coppermoon ”Copsi”, och ställer sig för att skrapa bjässen i pannan.

Hur stort beslut var det för er att flytta till Hangö från Kides?

– Nog var det ju ett stort beslut att flytta hit med alla djur och maskiner, konstaterar Markku.

På Havsgårdar har man från början gått in för ekologiskt jordbruk. Det betyder att allt foder som djuren äter ska vara eko och över lag är byråkratin mer omfattande än vid konventionell produktion. Men det var inte det enda som var annorlunda jämfört med att vara bonde i östra Finland.

– Allt är så annorlunda här jämfört med var vi kom ifrån. Här finns inte kolleger på samma sätt, de närmaste som har Highland cattle finns i Raseborgstrakten. Jordmånen är annorlunda, mer sandig, vilket gjorde att vi hamnade att tänka i helt nya banor gällande cirkulationen på bete och växling mellan årstiderna, förklarar Markku.

Önskar större respekt och förståelse för lantbruket

En utmaning har varit att få betet och i synnerhet hö för vintern att räcka till. Ur den synvinkeln menar Markku att vi haft den bästa sommaren på många år med regn och lite lägre temperaturen. Gräset har inte genast hunnit torka.

Markku ser att det ekologiska jordbruk medför en hel del begränsningar och tycker att staten på sätt och vis missat målet då man betraktar jordbruk mer som en form av landskapsvård än som livsmedelsproduktion.

– Det finns en uppfattning om att jordbrukare far fram hur som helst och förstör naturen, men så är det ju inte. Jordbruk i sig är landskapsvård.

Havsgårdar har ca 50 hektar egen åkermark och tillsammans med privata och av Forsstyrelsen upprätthållna strandbeten blir det ungefär lika mycket till. För tillfället finns det 54 djur på gården, en sammansättning av tjurar, kor, kvigor samt årets och fjolårskalvar.

Slakten sker vanligen under hösten, då djuren åker i väg till närmaste slakteri som ligger i Orimattila. På frågan om hur de får de frigående djuren in i transporten, berättar Markku att de lär varenda individ att ledas i grimma.

– Sedan är det bara att leda in dem i transporten.

Från Orimattila transporteras slaktkropparna till Lahti, där det styckas och packas. Därefter transporteras de färdiga produkterna tillbaka till gårdsbutiken i Täktom.

För tillfället säljer man endast till slutkonsumenter. Volymerna av de bästa bitarna är vanligen för små för att intressera de lokala restaurangerna. Tidigare kunde man sälja mindre volymer till lokala krögare, men just nu är pristrycket så högt att det inte lönar sig.

– Våra kunder består av dem som värdesätter kvalitet och är beredda att betala ett lite högre pris för det, konstaterar Markku.

Utan mat, inget liv

Eftersom Markku närmar sig pensionsålder, börjar frågan om gårdens framtid vara aktuell.

– Säg att vi funderar hur den ska skötas i framtiden.

Markku har sysslat med nötproduktion så länge att han med erfarenhet kan säga ”att allt var bättre förr”. Han är – inte så mycket för egen del som för Finlands del – bekymrad över att statsmakten verkar sakna en långsiktig och på realiteter baserad strategi för det inhemska lantbruket.

– Det är det finska lantbruket som är grunden för den inhemska livsmedelsproduktionen.

Inte minst med tanke på det oroliga världsläget, önskar han att beslutsfattarna skulle ta ansvar för att det finns en inhemsk beredskap och självhushållning även i framtiden.

– När jag studerade ekonomi lärde vi oss det finns två så kallade världsmakter: oljeindustrin och livsmedelsindustrin. I dag är världen inte beroende av olja, men nog av mat. Utan lantbruk, ingen mat. Och utan mat klarar sig ingen.

Trenden