Vad händer mellan dina ord och mina öron? – Om missförstånd och viljan att förstå

”Du förstår mig ju aldrig.”

”Och du hör bara vad du vill höra.”

Vi sitter mittemot varandra. Samma samtal – olika upplevelser. Något glider isär.

Kroppar stramar till. En känsla hänger kvar i rummet – svår att sätta fingret på, lätt att gå vilse i. Som skam i slowmotion. Och sedan, en svag vibration, som efter en stängd dörr.

Jag har tänkt mycket på det där. På hur lätt det är att tro att vi pratar om samma sak – när vi egentligen rör oss med helt olika kartor av verkligheten.

Vi hör varandra – men kan vi läsa det finstilta i varandras landskap?

Du säger omtanke. Jag hör kontroll.

Jag säger ärlighet. Du hör kritik.

Vi hör varandra – men kan vi läsa det finstilta i varandras landskap?

Vi bär alla våra egna kartor av verkligheten. Våra erfarenheter, vår historia, våra sår. Och fastän orden ibland är desamma, betyder de olika saker i olika munnar. ”Jag mår bra” kan vara en gardin, en vädjan – eller en suck bakom ett leende. Det är inte alltid orden som brister – ibland är det avstånden mellan våra inre landskap.

Missförstånd är inte endast resultat av brist på tydlighet. De bottnar ofta i djupt liggande skillnader i hur vi uppfattar världen – och varandra. Det handlar inte alltid om dålig kommunikation i teknisk mening, utan om kolliderande verklighetsbilder. Och ändå är det just här – i skavet – som något mänskligt kan öppna sig.

När friktionen uppstår – vilket den ofta gör – är det lätt att dra slutsatsen att den andra är otydlig, överkänslig eller bara har fel.

Men vad händer om vi istället stannar i frågan: Vad försöker hen egentligen säga? Inte vad jag hörde. Inte vad jag tror att hen menade. Utan: vad finns därunder?

Det handlar om att välja den generösa tolkningen. Att ta ett steg bort från reflexen att försvara, och istället försöka förstå. Inte nödvändigtvis hålla med. Inte låta sig köras över.

Utan att orka stanna i ett samtal som skaver, och vara nyfiken på varför.

Och så finns det de där ögonblicken då något triggas i mig – starkt och oväntat. Något som väcker en vrede, en skam, ett behov av att dra mig undan.

Jag har börjat lägga märke till dem. Inte för att de är fel, utan för att de bär information. Ibland handlar det inte om vad den andra sa – utan om vad det sagda, eller situationen i sig, väckte i mig.

Vi projicerar. Vi tillskriver. Vi lägger vår skugga i den andres ansikte. Och så går vi därifrån – övertygade om att det var den andra som inte förstod.

Att förstå varandra är därför inte bara en fråga om språk. Det är en fråga om mod.

Mod att lyssna bakom orden.

Mod att stanna kvar i det ofärdiga.

Mod att acceptera att vi kanske inte ser på kartan ur samma perspektiv – men ändå vill mötas.

Vi kanske aldrig kommer att enas om exakt vad som hände. Men vi kan välja att vara kvar i samtalet. Inte för att övertyga – utan för att skapa kontakt. För det är just i sprickan mellan våra världar som förståelsen kan börja röra på sig. Inte som en slutsats. Men som en närvaro.

Och ibland – när vi vågar stanna – släpper något. Kropparna mjuknar. Någon lutar sig lite närmare. Orden landar lite bättre. Känslan i rummet förändras. Inte som ett stort skifte, utan som en svag vibration. Som efter en dörr som just stängts – eller öppnats.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.