“Välfärdschauvinism” – eller hur invandringen förvandlades till välfärdens fiende

Då samhällets resurser är knappa är åtgången av den politiska idémarknadens billighetsprodukter stor.

Det är idag så gott som omöjligt att föra en politisk diskussion om välfärdssamhällets framtid utan att invandringsfrågan tar över.

Den internationella ytterhögern och högerpopulisterna har lyckats slingra ihop dessa två trådar, utan att någon annan politisk aktör verkar ha förmågan att reda upp trasslet.

Högerpopulisternas grundargumentet är välbekant: Välfärden kan inte upprätthållas så länge den överbelastas av ”utomstående” som utnyttjar systemet.

Våra sannfinländska ideologer är i den bemärkelsen inga krutuppfinnare, utan efterapar blott högerpopulister och radikalhögern i Europa.

Vi kunde gå tillbaka till den brittiske högerpolitikern Enoch Powell som 1968 gjorde fler ökända uttalanden om den brittiska invandringspolitiken. Han framförde att ”vanliga människor” i hans valkrets var rädda för att ”den svarte mannen” snart skulle vina piskan över ”den vita mannen”.

I sitt tal ”Rivers of Blood” påstod Powell att den ”infödda befolkningen” snart skulle diskrimineras och att invandrare skulle komma att dominera samhället. Landet skulle enligt Powell inte vara ”värt att leva i” om ingen hejdade flödet.

I Danmark gick Dansk Folkeparti (DF) starkt fram i tiderna genom att skickligt väva in ett liknande invandringsmotstånd med välfärdsfrågan. Deras framgångsrecept gick ut på påståendet att invandrare ”dränerar” välfärdsstaten på resurser som annars kunde användas till att hjälpa gamla, sjuka och andra behövande (etniska) danskar.

En del revisionister har därmed argumenterat för att orsaken till att Norden överhuvudtaget kunde införa välfärdssamhället var för att länderna under den tiden var såpass etniskt homogena.

Vissa verkar tro att ekonomisk omfördelning endast kan få bred samhällelig acceptans om det sker ”från de egna, till de egna”, men förbiser helt den nordiska arbetarrörelsens avgörande bidrag till att omvandla klassamhället till ett välfärdssamhälle.

Idén om den gemensamma välfärden var inte byggd på etnisk solidaritet, utan utgjorde en kompromiss mellan arbetare, jordbrukare, och samhällseliten för att skapa ett rättvisare och mer humant samhälle.

Högerpopulismens kombination av en riktad välfärdspolitik ”till de egna” med en restriktiv invandringspolitik används konsekvent som ett retoriskt knep för att ”rädda” välfärdsstaten.

Högerpopulisten vill övertyga dig att ifall det etniskt homogena förvandlas till mångfald, försvinner även stödet för välfärdssamhället i folkets djupa led.

Det är bara möjligt om man går på omskrivningen av välfärdssamhällets historia från att ha varit en kompromiss mellan samhällsklasserna till att representera en selektiv, etniskt-nationellt definierad solidaritet.

Högerpopulismens kombination av en riktad välfärdspolitik ”till de egna” med en restriktiv invandringspolitik används konsekvent som ett retoriskt knep för att ”rädda” välfärdsstaten.

I den finländska debatten har termen för den här sortens politik tyvärr lyst med sin frånvaro: välfärdschauvinism (“welfare chauvinism”).

Då samhällets resurser är knappa är åtgången av den politiska idémarknadens billighetsprodukter stor.

Det är i och för sig bara mänskligt att vilja skydda sin levnadsstandard och omfördela resurser till de egna, men att slå neråt mot de svagare borde inte höra till det finländska folkets karaktär.

Universalismen har alltid varit välfärdssamhällets grund. Oberoende av din sociala, etniska eller religiösa tillhörighet har du rätt till ett skyddsnät i detta land – om livssituationen så kräver.

De pågående nedskärningarna gör högerpopulisternas narrativ till en självuppfyllande profetia.

Ifall universalismen börjar luckras upp, var drar vi gränsen för ”värdiga” och ”ovärdiga” medlemmar av gemenskapen?

Hur är det då med långtidsarbetslösa, marginaliserade unga, individer som fallit utanför samhället?

Ja, välfärdssamhällets högerhänta dödgrävare börjar snart fråga sig varför en omfördelning av resurser överhuvudtaget behöver ske om man via invandringsfrågan kan decimera tron på hela systemet.

Ju mer vi köper av den politiska billighetsvaran, desto mer sparar vi, eller?

De pågående nedskärningarna gör högerpopulisternas narrativ till en självuppfyllande profetia.

Den historiskt höga arbetslösheten och nedskärningarnas social misär driver en del människor att fortsättningsvis köpa det kortsiktigaste politiska alternativet.

Utmaningen är att övertyga väljarna att satsa på en lite dyrare politisk produkt, men som har helt andra förutsättningar att hålla i längden.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.