Väntan, intuition och miraklet i varje liv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är något särskilt med väntan. Den rymmer förväntan, oro, längtan – och ibland förundran.
Jag har nyligen följt två sorters väntan: en väns graviditet och en hunds första kull valpar. Två olika världar – båda fyllda av livets mysterium. Och nu kopplar jag ihop dem med Maria, som ska snart ska föda sin förstfödde. Kanske en lite udda koppling, låt mig förklara.
Min vän följde sin graviditet med hjälp av en app som visade fostrets storlek – vecka för vecka. Appen jämförde fostrets storlek med frukter och grönsaker. "Nu är barnet stort som en mango", sa hon en dag. Vilken fantastisk hjälp tekniken kan vara.
Appen gör det osynliga lite mer synligt. Mitt i all information finns också något annat – något som inte går att mäta eller visa på en skärm. Barnet, sina föräldrars första, föddes, nu är hen cirka en månad gammal, föräldrarna vet hur de ska ta hand om sitt barn. Ett mirakel. Skapelse.
Samtidigt har jag följt Valplive på Yle Arenan. En engelsk springerspaniel, Muru, födde elva valpar. Hennes första kull. Hon hade ingen app. Hon bara visste. Hon slickade sina valpar rena, höll dem nära, lät dem dia. Elva mirakel. Skapelse.
Jungfru Maria då. Hon är nu helt på slutrakan av sin graviditet enligt kyrkoåret. Hon har ingen app, inga ultraljud, inga jämförelser med frukter. Hon har ett budskap från en ängel, och en kropp som förändras.
Vad tänker hon? Vad känner hon? Hon vet kanske inte exakt vad som väntar. Men hon bär på en tillit. En tillit till att kroppen ska veta. Att Gud ska vara med. Ett mirakel. Ja, en kung som föds. Skapelse.
Det är som om skapelsen själv har lagt ner en helig instinkt – en intuition i varje moder, människa som djur – att kunna vårda, skydda, älska.
Kanske är det just det som är Guds närvaro i väntan. Inte svaren. Inte kontrollen. Utan tilliten. Tilliten till att vi får det vi behöver, när vi behöver det. Att vi inte är ensamma.
I denna tid av väntan – advent, inför livets nya början – får vi vila i det. I att vi inte behöver veta allt. Vi får lita på att kärleken räcker. Att Gud är med. Att vi, likt Maria, får bära något heligt – och att vi kommer att veta hur vi ska ta hand om det.