Vem försvarar vårt land och vilket Finland
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En artikel i Helsingin Sanomat (publicerad på nätet 4.11 med rubriken ”Armeijan käyneet Emma ja Aino kertovat, kuinka pahasti pettyivät nuoriin miehiin” – på svenska ungefär Emma och Aino som gått i armén berättar hur ofantligt besvikna de blev på unga män) lyfter fram avarter inom försvaret.
Kommentarer som Emma och Aino (fingerade namn) fått höra direkt eller indirekt är grova osakligheter och nedvärderande kommentarer.
Det här är förstås inte fråga om enskilda fall. Problem av det här slaget har ventilerats i media åtskilliga gånger också under de senaste åren.
Jag frågar mig om det här faktiskt på sitt sätt speglar Finlands armés moral och i hur hög grad.
Om unga män känner sig så pass hotade av unga kvinnor – som frivilligt rycker in – hur ska de då kunna uppmobilisera något slags kvalitativt mod om det skulle bli allvar av.
Ett hurdant fosterland vill de försvara och med vilka medel.
Fienden anfaller civila barn och kvinnor, det är i praktiken godkänd krigslag. Men i fredstid (åtminstone) tycks kvinnor inom vårt försvar – läs: de egna – vara allmänt lämpliga villebråd.
Det talas om hybridpåverkan, utifrån. Men tydligen florerar det dessutom, ur min synvinkel, oorganiserad och infantil ”hybridpåverkan” inom försvarets stängsel.
Kanske republikens president kunde ta itu med det här i något stundande självständighetsdagstal.