Vem ger säkerhet?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vem vågar tro på att säkerhetsgarantier av ett splittrat Europa, handlingsförlamat Nato och ett förvirrat och vankelmodigt USA skulle hindra Ryssland att fullfölja erövringen av Ukraina och fortsätta med sin aggressiva expansionspolitik med stöd av sina bundsförvanter?
Under fyra år har ukrainska armén kämpat för att hålla Ryssland stången medan alla andra bara har sett på.
Olympiska spel har man nog haft mage att anordna med kriget bakom knuten.
Varifrån skulle modet nu äntligen komma att ingripa när Ryssland möjligen har erövrat ännu mera territorium och fått full fart på sin vapenindustri?
Inte ens skuggflottans trafik på Östersjön förmår man hindra eller vågar ta i bruk de frysta ryska tillgångarna, fastän det sistnämnda kunde ske utan vapeninsats.
För den som har ögon att se med och öron att höra med har det från krigets första dag varit uppenbart att Rysslands nuvarande ledning menar allvar och knappast kommer ens tillfälligt att avsluta det nuvarande kriget förrän Ukraina i praktiken har kapitulerat.
Att hoppas på förhandlingar för att få till stånd en rättvis fred är fåfängt.
Det att kriget startades av Putin visar ju redan på diplomatins bankrutt. Vad kan en dialog med Ryssland nu ge för gott resultat? Och att tala om säkerhetsgarantier innan kriget är slut är helt onödigt.
Att i evigheter rusta Europas försvar gagnar nog vapenindustrin i USA och andra länder.
Men vill man ha säkerhet finns det bara en hållbar lösning: Man avlägsnar hotet, det vill säga demilitariserar Ryssland, angriparen. Den tanken har äntligen utrikesminister Valtonen öppet framfört men är ju ingen enkel sak att genomföra.
Hur slutade andra världskriget – hur fick man Japan och Tyskland att sträcka vapen och fred i Europa? Med sanktioner och underhandlingar med Hitler?