Verklig religionsfrihet kräver förståelse och tolerans

Det räcker inte att alla tror var och en för sig, utan vi måste kunna sätta oss in i hur andra tänker och känner, förstå vad deras världsbild baserar sig på.

”I vilken stad firades bröllopet där Jesus förvandlade vatten till vin?”

10-åriga jag tittar frustrerat på provfrågan.

Frustrationen beror på flera saker. Dels kommer jag inte på det rätta svaret, dels ifrågasätter jag varför det här ens är viktigt att kunna.

En del av mig vill svara något cyniskt om att ingen någonsin har förvandlat vatten till vin, eftersom det inte är möjligt.

När den nuvarande religionsfrihetslagen trädde i kraft år 2003 var det en stor lättnad för mig.

En annan del av mig vill vara duktig och ha bra betyg även om religion är det skolämne jag tycker minst om.

När den nuvarande religionsfrihetslagen trädde i kraft år 2003 var det en stor lättnad för mig. Jag var elva år och fick tillsammans med en handfull andra börja läsa livsåskådningskunskap istället för religion.

Vi blev också befriade från de religiösa morgonsamlingarna.

Det var skönt att slippa den kognitiva dissonans jag tidigare upplevt, och det var skönt att få stänga in sig i en bubbla där jag kunde låtsas att religioner inte fanns.

Samtidigt existerar religion inte i ett vakuum. Det räcker inte att alla tror var och en för sig, utan vi måste kunna sätta oss in i hur andra tänker och känner, förstå vad deras världsbild baserar sig på.

För mig var det först i vuxen ålder som jag klarade av lägga ifrån mig mina fördomar mot troende människor.

Om vi ska kunna uppnå verklig religionsfrihet krävs det att vi också lär oss att acceptera att andra människor kan ha andra svar på de stora frågorna i livet.

Jag behövde lära känna troende personer på djupet för att på riktigt kunna ta in att det inte handlar om vem som har rätt och vem som har fel, att tro är något djupt personligt snarare än något att debattera.

Om vi ska kunna uppnå verklig religionsfrihet krävs det att vi också lär oss att acceptera att andra människor kan ha andra svar på de stora frågorna i livet.

Även om skolorna inte har fått tvinga elever till religionsutövning de senaste tjugo åren har det i praktiken efterlevts med varierande framgång.

Jag har under min skolgång tvingats delta i otaliga morgonsamlingar där någon församlingsrepresentant verkar ha fått fria händer att säga vad som helst.

Jag har tvingats motivera varför också jag ska ha rätt till jul- och påsklov inför mina klasskamrater, och mer än en gång har både lärare och elever himlat med ögonen för att jag vägrat knäppa händerna när vi reciterat Fader Vår.

Föräldrar som protesterar mot religiösa inslag i skolan framställs ofta som känsliga och hysteriska, som gnällspikar som motsätter sig normala traditioner bara för att vara jobbiga.

Men i bakgrunden kan det finnas just den här typens erfarenheter av att tvingas stå upp för sin egen övertygelse i tid och otid, erfarenheter av att det ibland tagits onödigt lätt på religionsfriheten.

Personligen har jag ingenting emot att mina barn hör en psalm nu och då, men jag har full förståelse för att andra föräldrar kan dra gränsen någon annanstans.

Jag håller absolut med Undervisningsminiseriets förslag om att Finland borde ha ett och samma åskådningsämne för alla elever, oberoende av religiös bakgrund.

Allmänbildning är allmänbildning, och mer specifik religiös vägledning kan föräldrarna ta ansvar för.

Det är ändå viktigt att komma ihåg att på riktigt beakta alla minoriteter när detta åskådningsämne utarbetas.

Man får inte bara slänga in alla religiösa minoriteter i den vanliga religionsundervisningen för att spara pengar, utan att på riktigt göra några egentliga förändringar.

Det är nyttigt att komma i kontakt med barn med annan trosbakgrund än den egna, men dessa möten måste behandlas med stor finkänslighet.

Inget barn ska tvingas stå till svars för sin tro inför sina klasskamrater, och alla barn måste få känna sig välkomna i skolan, både på skolavslutningar och religionslektioner.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrika Simons.