”Vi behöver fler kompetenta outsiders – och färre låtsasexperter”

När världens mäktigaste går till angrepp mot forskning, sipprar det ut i algoritmerna, nyhetsflödet och debatterna även hos oss.

”Om det någonsin funnits en tid att stå upp för vetenskapen, så är det nu”, skrev forskaren Michael E. Mann i The Independent.

Det senaste halvåret har vi sett en oroväckande utveckling.

I USA har myndigheter fått order att stoppa kommunikation med medierna och allmänheten.

Forskningsrapporter har tagits bort från webbsidor. Klimatforskare har fått sina projekt inställda över en natt.

När världens mäktigaste går till angrepp mot forskning, sipprar det ut i algoritmerna, nyhetsflödet och debatterna även hos oss. Ett frö av misstänksamhet börjar gro: ”Kan man verkligen lita på forskarna?”

Vi är mer beroende än någonsin av vetenskap för att hantera allt från klimatförändringar och pandemier till teknikutveckling och sjukdomar. Allt kräver forskningsbaserad kunskap.

Men samtidigt växer misstron. Konspirationsteorier frodas, desinformation sprids och forskare ifrågasätts eller hotas – även här i Finland.

Det finns ett gap mellan forskarvärlden och resten av samhället.

I skolan lär vi oss formler och fakta, men inte hur vetenskap fungerar eller varför den är värd att lita på.

Artiklar publiceras på fackspråk och vi forskare har sällan tid att presentera resultaten i vardagliga termer.

I skolan lär vi oss formler och fakta, men inte hur vetenskap fungerar eller varför den är värd att lita på.

Få av oss blir forskare.

Men var och en av oss möter varje dag påståenden som säger sig vara vetenskapliga. ”Fem koppar kaffe om dagen är bra för hjärtat”. ”Löpning är dåligt för hälsan”. ”En AI-prompt har samma klimatavtryck som en bilresa till Salo”. Vad ska man tro på?

Alla kan inte själva granska IPCC-rapporter, tolka stora datamängder eller förstå kvantmekanik.

Däremot behöver vi, som forskarna Jonathan Osborne och Douglas Allchin uttrycker det, bli kompetenta outsiders – personer som, utan att själva vara experter, har tillräcklig förståelse för vetenskapens grundprinciper för att kunna avgöra vad som är trovärdigt.

Att förstå vad vetenskaplig konsensus innebär – och varför en enskild studie inte räcker som bevis.

Att känna igen när något bara låtsas vara vetenskap – för att sälja, skrämmas eller påverka våra åsikter.

I dagens medielandskap är det här livsviktigt. Vi drunknar i information.

Vårt samhälle och vår demokrati behöver fler kompetenta outsiders och färre låtsasexperter.

AI-genererat innehåll sprids utan källor.

Sociala medier förstärker de åsikter vi redan har. Vi uppmanas att ”göra vår egen research”, när vi i själva verket alla är beroende av experter.

Vårt samhälle och vår demokrati behöver fler kompetenta outsiders och färre låtsasexperter.

Här i Finland har vi haft hög tillit till vetenskap, och den behöver vi bevara. Men vi måste också förstå att vetenskap inte är perfekt – och att det är poängen.

Vetenskapen är ett av de få system som utgår ifrån att man kan ha fel – för att kunna bli bättre.

En studie säger en sak, en annan säger något annat.

Om vi plötsligt en dag läser att "Fem koppar kaffe är dåligt för hälsan" efter att tidigare ha läst att det var bra, betyder det inte att vetenskapen är trasig.

Vi borde prata mer om den processen och mindre om enskilda forskningsresultat.

Tvärtom visar det att processen fungerar precis som den ska för att bygga kunskap – genom kontinuerlig granskning, kritiskt ifrågasättande och fortsatt arbete. Och det är just därför vi kan lita på den.

Vi borde prata mer om den processen och mindre om enskilda forskningsresultat.

Inte bara för att värna om vetenskapens rykte, utan om vår förmåga att vara medborgare i en värld där sanningen inte längre är självklar. För när vi inte vet vem vi ska tro på, riskerar vi antingen bli cyniska eller lättlurade.

Och mitt i det står vetenskapen. Inte som garant för alltings rätta svar, utan som det mest tillförlitliga vi har. Men bara så länge vi förstår varför.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.