Närdemokrati var diskussionstemat i Framnäs föreningshus i Nagu i tisdags för en vecka sen. Allmänt taget handlade diskussion om:

• Avstånd, d.v.s. det geografiska och – i brist på bättre ord – det känslomässiga avståndet mellan invånare och beslutsfattare/tjänstemän.
• Form, alltså nämnder eller andra organ som ska garantera att invånarnas röst hörs och resulterar i politiska beslut.
• Initiativ, som egentligen är själva utgångspunkten då man diskuterar hur invånarnas vilja bäst beaktas; det måste finnas nåt man vill.

Det är de stora lösningarna som intensifierat diskussionen om närdemokrati. Det är i de nybildade kommunerna runt om i Finland som närservicenämnder – eller motsvarande organ – finns.

Intrycket man får är att det är först då kommuner går samman som invånare måste säkra sin rätt att höras. Avståndet – som i den gamla kommunen var överkomligt – växer. Både geografiskt och känslomässigt: Det kommer ju ”främmande” med i beslutsfattandet.

Men i tanken att det är den nya kommunen som föder behovet av närdemokrati smyger ett strategiskt drag in: Gamla kommundelars intressen ställs mot varandra och mot centralförvaltningens.

Intressebevakningen föder sedan nya nämnder. Betoning av själva formen – nämnd, ting, kommundelsfullmäktige o.s.v. – överdrivs, eventuellt på innehållets bekostnad.

Det fanns en oro under tisdagskvällen för att en storkommuns perifera delar förfördelas i beslutsfattandet. Oron är befogad. Men då det hänt i andra kommuner är det inte för att närdemokratin har fallerat. Det är inte på grund av för långa avstånd eller på grund av fel sorts nämnder.

Då det hänt är det på grund av ett demokratiunderskott – vi kan stryka prefixet ”när” – som genomsyrar hela kommunen. Det är på grund av en initiativlöshet som inte är begränsad till de missgynnade kommundelarna utan som präglar folkvalda och tjänstemän i hela kommunen.

Har form och avstånd något med misslyckandet att göra, är det på följande sätt: Initiativlösheten har gjort avståndet till ett oöverkomligt hinder; den har gjort formen – vare sig det handlar om nämnder eller något annat – innehållslös.

Politik brukar kallas ”det möjligas konst”. Det ska inte vara omöjligt att fortsätta se möjligheterna – ta initiativen – i en storkommun. För invånare, beslutsfattare och tjänstemän är utmaningen att föra fram – och ta till vara – enskilda initiativ som i förlängningen gynnar hela kommunen.

Dan