Åboland behöver beslut, inte politiskt spel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Diskussionen om social- och hälsovårdens servicenät i Åboland har fått en olycklig ton. Det är beklagligt, eftersom frågan i grunden handlar om något viktigare än partipolitik: människors tillgång till vård på sitt eget språk och inom rimligt avstånd.
Låt oss återvända till sakfrågan.
I Pargas finns i dag en fungerande helhet av social- och hälsovårdstjänster som i praktiken motsvarar en social- och hälsocentral. Verksamheten är omfattande, användningen hög och strukturen unik i välfärdsområdet. Här finns en genuint tvåspråkig servicehelhet under samma tak. Det är en verklighet som fungerar i vardagen, och därför bör den också erkännas i beslutsfattandet.
Vänsterförbundet lyfter i sin motion fram i stort sett samma fakta. Samsyn råder om problembilden, men inte om slutsatsen. Vi menar att underlaget räcker för beslut. Vänsterförbundet vill gå vidare med nya utredningar.
För skärgårdens invånare har denna skillnad konkreta följder. En social- och hälsostation har ett svagare skydd för sin servicenivå än en social- och hälsocentral. Tjänster kan lättare ifrågasättas eller flyttas. Vi ser redan tecken på detta, bland annat i planerna för vuxenpsykiatrin och röntgenverksamheten.
En central men ofta förbisedd aspekt är vård på patientens eget språk, särskilt inom vårdavdelningsvården. Planer på att koncentrera bäddavdelningar till social- och hälsocentraler skulle i praktiken kunna innebära att tvåspråkig avdelningsvård koncentreras till S:t Karins.
Konsekvenserna av detta bör tas på allvar. Att vårdas i en miljö där man inte fullt ut kan göra sig förstådd är inte en marginell fråga. Det handlar om trygghet och patientsäkerhet. Språkbarriärer kan leda till missförstånd och fel i vården. Det finns exempel från vårt eget område där äldre svenskspråkiga patienter uppfattats som förvirrade i en enspråkigt finsk miljö, när det i själva verket handlat om språkproblem. När vården kunnat ges på modersmålet har situationen klarnat.
Om Kaskisbacken saknar egen bäddavdelning ökar behovet av fungerande och språkligt trygga avdelningar i Pargas och Kimito. Därför handlar klassificeringen inte om en benämning, utan om att trygga en fungerande helhet.
Kritiken om att vi ändrat linje är förenklad.
Den politiska kompromiss som gjordes 2024 byggde på antagandet att Kaskisbackens kommande social- och hälsocentral skulle fungera som en stark tvåspråkig helhet med en tydlig samordnande roll för Åboland. I dag finns det skäl att ifrågasätta om dessa förutsättningar uppfylls, särskilt i inledningsskedet. Osäkerheten kring den språkliga balansen, rekryteringen av tvåspråkig personal och belastningen på enheten är påtaglig.
När förutsättningarna förändras måste politiken kunna göra detsamma. Det är ansvarstagande.
Vi välkomnar samarbete för att försvara tjänsterna i Åboland, men det kräver också beredskap att fatta beslut när fakta är tydliga.
För skärgårdens invånare handlar detta om vardaglig trygghet: tillgång till vård på rätt språk och inom rimlig tid.
Därför behövs nu mindre retorik och fler beslut. Att erkänna Pargas som en social- och hälsocentral är ett sätt att ta ansvar för en fungerande helhet och säkerställa att den också består.