Åbo formar framtidens kompetens – men förlorar den vid examen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Över 60 procent av studenterna uppger att de gärna skulle bosätta sig och arbeta i Åboregionen, men endast 29 procent tror att de faktiskt kommer att göra det.
Åbo är i dag en av Finlands mest betydelsefulla utbildningsnav. Stora, välkända och respekterade universitet, expansivt internationellt samarbete och ett växande ekosystem av forsknings- och innovationsmiljöer utbildar staden årligen tusentals experter inom exempelvis teknik, ekonomi, medicin, humaniora och naturvetenskap.
Regionen investerar betydande resurser i att forma framtidens kompetens — men alltför ofta blir det andra städer som skördar frukterna.
Årligen upprepas samma mönster: examensbevisen delas ut, flyttlådorna packas och kursen ställs mot Nyland, Birkaland eller utlandet. Det är lätt att betrakta detta som en oundviklig följd av urbaniseringens logik, något som snarare ska accepteras än åtgärdas.
Regionen uppfattas som attraktiv, men det är inte tillräckligt tydligt vad den karriärmässigt erbjuder.
Men en omfattande enkätundersökning utförd av Åbo Juniorhandelskammare inom projektet Kuilu, genomförd i samarbete med Åbo universitet och baserad på över 400 svar under 2025, visar att verkligheten är mer nyanserad — och egentligen också betydligt mer påverkbar.
Det mest slående resultatet är att problemet inte gäller preferensen att stanna eller bo här. Över 60 procent av studenterna uppger att de gärna skulle bosätta sig och arbeta i Åboregionen, men endast 29 procent tror att de faktiskt kommer att göra det.
Denna klyfta mellan ambition och förväntan, själva ”kuilun” som vi finlandssvenskar säger med inspiration från finskan, pekar på ett strukturellt förtroendeproblem. Regionen uppfattas som attraktiv, men det är inte tillräckligt tydligt vad den karriärmässigt erbjuder.
De bakomliggande orsakerna är relativt konkreta. Det handlar inte främst om brist på arbetstillfällen, utan om brist på kunskap om dem.
45 procent av respondenterna upplever att de inte känner till regionens karriärmöjligheter, och endast 12 procent är nöjda med det utbud de känner till.
Det mest avgörande är alltså att kännedom om arbetsmöjligheter är den starkaste enskilda faktorn som korrelerar med viljan att stanna. Att inte ens studenter med lokal bakgrund känner arbetsmarknaden nämnvärt bättre än inflyttade, samtidigt som de ändå stannar oftare, antyder att förankring kan mildra informationsbristen — men inte ersätta den.
Handlingsfönstret är dessutom snävt. När en student närmar sig examen måste kontakten med lokala arbetsgivare etableras i tid, annars är kandidaten redan mentalt — och snart geografiskt — på väg bort.
Digitaliseringen har skapat en rekryteringsmiljö där snabba beslut är en ny norm, vilket ytterligare förstärker behovet av tidig synlighet. I praktiken borde de studerandes kännedom om karriärmöjligheter stärkas redan från den första dagen då de börjar studera.
Om utvecklingen fortsätter riskerar följderna att gradvis bli alltmer omfattande. Den lokala ekonomin försvagas när skattebas, köpkraft och rekryteringsunderlag eroderar.
Företag som inte får den kompetens de behöver tvingas rekrytera på distans, flytta delar av sin verksamhet till andra regioner eller växa långsammare än de annars skulle ha gjort. Detta gör i sin tur regionen mindre attraktiv för framtida etableringar.
Minst lika betydelsefull är den kulturella dimensionen. Nyutexaminerade är ofta de som bygger föreningsliv, kulturutbud och nya nätverk — de som ger en stad sin rörelse, inte enbart sin funktion.
När denna grupp konsekvent väljer bort regionen försvagas inte bara arbetsmarknaden, utan även den sociala dynamiken som gör regioner levande. I kombination med en åldrande befolkning riskerar processen bli självförstärkande.
Det hoppfulla är att problemet, så som det framträder i undersökningsmaterialet, är möjligt att lösa utan omfattande systemförändringar. Studenterna efterlyser tydligare kommunikation om företag och karriärvägar, fler naturliga mötesplatser med arbetsgivare och ett stegvis inträde i arbetslivet genom praktik- och traineeplatser som inte förutsätter flerårig erfarenhet.
Uppgiften handlar alltså inte enbart om att skapa nya arbetstillfällen utan även om att måla upp inspirerande föreställningar om karriärmöjligheter i vår fantastiska region — innan beslutet är fattat och flyttlasset rullar iväg.
Här kan du läsa fler kolumner av Petteri Ahokoski.