När en evighetsmaskin stannar – men Dolly Parton lever vidare

Det är märkligt hur vissa människor man aldrig har träffat ändå kan kännas som om de på något sätt har funnits med under hela ens liv. Kändisar man levt med hela sitt liv och vars död man sörjer kanske lite onaturligt mycket.

För vissa (som min mor) är det kungligheter, för mig var det först Robin Williams och nu hände det samma med nyheten om Dolly Partons bortgång.

Jag har dyrkat Dolly sedan jag var barn. Jag gillade countrymusiken som berättade om livet på landet, förundrade mig över det vilda håret och förvånades av de glittrande och vågade kläderna.

Framförallt beundrade jag den glada och kärleksfulla känsla hon spred runtomkring sig när hon uppträdde.

Med åren har jag förstått att det egentligen är så mycket mer som gör henne fascinerande: hennes arbetsmoral, hennes affärssinne, hennes humor, hennes självinsikt och framför allt hennes förmåga att vara generös utan att någonsin göra en stor sak av det.

Nästan varje vecka, på väg till jobbet, lyssnar jag på ”9 to 5”. När jag var yngre var det framför allt musikvideon jag älskade.

Jag beundrade de eleganta kontorskvinnorna, deras frisyrer, kläder och självsäkra sätt att röra sig genom kontorslandskapet, utan att kanske lyssna desto mer på vad Dolly faktiskt sjöng om. Filmen såg jag senare och den var ju kanon, så vill jag jobba som stor!

Nu, lite äldre och förhoppningsvis lite smartare, hör jag desto mer av texten och känner igen mig alldeles för mycket i den.

”It’s a rich man’s game, no matter what they tell you”, sjunger Dolly, och plötsligt blir den där gamla powerlåten något helt annat när man själv tillbringar sina dagar i möten, deadlines, strategier, målsättningar och allt det där som kommer med arbetslivet.

Och ”Jolene”, vad jag vrålat den låten i mitt liv, till och med mina barn kan sjunga den. Nu på “äldre dagar” fick jag höra att låten baserar sig på en sann händelse om en bankdam som försökte sno Dollys man.

Ganska coolt att skriva en hitlåt och bli miljonär tack vare en sådan händelse!

Även om jag visste att döden inte missar en själ, så kändes Dolly som en evighetsmaskin. Kanske var hon 40, 60 eller 80 år, ingen aning, men gammal var hon inte i min värld.

Jag tänkte aldrig på hennes ålder, kanske för att det hela tiden kom nya nyheter om henne – till och med en Broadway musikal om hennes liv.

Ett av hennes stora välgörenhetsprojekt, Imagination Library, berättar samtidigt en annan del av hennes historia. Dolly växte upp under mycket fattiga förhållanden och hennes pappa lärde sig aldrig att läsa.

Det ville hon förändra för framtida generationer. Genom Imagination Library har miljontals barn fått böcker, något som känns som ett väldigt Dolly-aktigt sätt att använda sin egen framgång.

Tack vare sin svåra barndom, mångsidiga karriär och filantropi lyckades hon bli en folkkär person som människor från väldigt olika generationer och bakgrunder kände en alldeles särskild värme inför.

Dolly hade aldrig något behov av att tona ner sig själv men hon var inte dryg eller skrytsam. Hon hade stort hår, stora kläder, stora drömmar och en stor personlighet, långt innan det blev modernt att tala om personligt varumärke.

Hon förstod tidigt att man inte behöver välja mellan att vara ambitiös och varm, mellan att vara framgångsrik och generös eller mellan att ta sitt arbete på allvar och samtidigt kunna skratta åt sig själv.

Googla bara “Dolly Parton quotes”, du kommer att få flera motton som gör din vardag lite bättre.

Dolly Parton är borta, men hennes böcker fortsätter nå barn, hennes musik fortsätter att spelas på väg till jobbet och hennes ord fortsätter att dyka upp när människor behöver lite mod.

Någonstans finns det kanske en liten femåring som just har fått sin första bok tack vare henne, och det är ett ganska fint eftermäle.

Och alla hennes fantastiska citat kommer att fortsätta leva vidare. Kanske är det just där en människa blir odödlig – när hennes ord fortsätter att leva i andra människor, långt efter att hon själv har tystnat.

Här kan du läsa fler kolumner av Johanna Molin.