Är det rasism att spela ett spel?

Rasismen är aktuell igen. Den här gången via en riksdagsman (igen) och via påhoppen mot lucia i fjol. I båda fallen handlar det om användning av rasistiskt språk, och jo, det är illa.

Upprepat diskriminerande rasistiskt talat och skrivet språk, bilder i vid bemärkelse – mem, återkommande motiv i filmer eller produkt- och reklambilder – alla samverkar och skapar troper, ett slags kulturella helheter i våra hjärnor.

Troperna är för hjärnan som upptrampade stigar i skogen, vi går hellre längs dem än genom snårskog. Därför kan invanda uttryck leva kvar även när vi vet bättre – de följer gamla stigar i vårt tänkande.

I TV-serien ”The Wire” uttrycker en stor svart detektiv sin frustration över svårigheten att få goda signalement på förövare då han hör vita ögonvittnen – serien utspelar sig i USA.

Detektiven Bunk konstaterar trött och ironiskt att förövaren sägs vara en BNBG. Big Negro – Big Gun var den vanligaste beskrivningen som detektiven får.

Ironin framkommer av att han har ett eget akronym för beskrivningen, som ibland kanske stämde och ibland inte. Poängen är att signalementet ges av en hjärna som tar genvägar.

Våra hjärnor är lata och använder olika metoder för att förenkla tolkningen av omvärlden. Sådana metoder är bland andra att stänga ut till synes oväsentlig information och att skapa genvägar, kognitiva scheman, för att underlätta tolkningsarbetet.

BNBG är ett exempel på ett sådant schema och fungerar lika som den mentala bilden ”det är trädgårds- eller hovmästaren som är den skyldiga”. I stället för att anstränga sig och försöka minnas detaljer om en förövare ger hjärnan en lösning baserad på en inlärd trop.

Också populismen och uppfostran utnyttjar hjärnans egenheter. Populismen väljer ett språk, verbalt och/eller visuellt, som man vill att allmänheten ska anamma: fake news, fake media till exempel. Sedan upprepar man det ad nauseam tills vi alla ”hör det”, även om det inte ens sägs högt. Resultatet kan – utgående från exemplet – bli misstro mot mediernas trovärdighet.

Kulturella föreställningar kan föras vidare med samma mekanismer. Vi lärde våra barn att akta sig för eld och ormar genom upprepning för att skydda dem.

Men samtidigt kanske leker (förhoppningsvis ”lekte”) barn ”Vem är rädd för svarte man?” och spelade Svarte Petter.

I kortleken avbildas Petter på olika vis, som sotare eller som en svart katt, men i min barndom också som en svart pojke eller man, klädd i en löjlig cirkus(?)dräkt.

Spelet, och leken, för fram att den som blir med Petter förlorar. Spelet har fått sin motsvarighet också bildligt – ”att bli sittande med Svarte Petter”. Detta är inte psykologisk hokus-pokus, utan neurovetenskap – ju oftare neuroner aktiveras, desto starkare blir de och desto lättare aktiveras de. Fenomenet påverkar vårt handlande, också rätt dramatiskt; huggormar dödas för att vi är rädda för dem.

En utmaning är att vi intellektuellt kan förstå att det finns historiska förklaringar för troperna, i detta fall bilderna, i Svarte Petter, i gamla Tarzan-filmer eller kanske i Afrikas stjärna, men ändå förstärker de våra kognitiva scheman.

I exemplen förknippas svarta människor med primitivitet, fara eller otur, på samma sätt som BNBG reducerar individer till en stereotyp. Genom att upprepa troperna lär vi våra neuroner hur vi ska uppfatta svarta människor.

Så nej, att spela Svarte Petter är inte rasistiskt, men tropen i spelet förstärker våra kognitiva scheman genom upprepning. Därmed trampas de gamla stigarna i vårt tänkande upp på nytt.

Här kan du läsa fler kolumner av Peter Björkroth.