När vi bockat av de vanliga förklaringarna återstår den mänskliga faktorn

Talar och skriver röstmagneterna på ett annat sätt än de eviga tvåorna?

En gång åkte jag taxi från ett möte tillsammans med en företagsledare av den gamla stammen.

”Siv”, sa han, ”för tjugo år sedan trodde jag att humanisterna skulle bli de nya ekonomerna, att näringslivet skulle skrika efter deras kompetens. Varför har det inte blivit så?”

På frågan om varför humanisterna inte ännu tagit över näringslivet hade jag inget bra svar. Men jag vet att jag själv hela tiden stöter på frågor jag gärna skulle resonera om med några humanister.

När vi bockat av alla punkter på listan över vanliga förklaringar till samhälleliga fenomen – institutioner, organisering, pengar, tid och demografiska egenskaper – kvarstår många saker som bara kan förstås genom att se på människorna och samspelet mellan dem.

Snart är det riksdagsval igen och partierna har kommit i gång med kandidatnomineringen.

Det finns få samhälleliga fenomen som är så grundligt genomlysta och utforskade som de allmänna valen.

Vi har god koll på vilka faktorer som bidrar till att en kandidat blir invald i riksdagen. Det är lättare att bli invald från ett stort parti än från ett litet, och i riksdagsval brukar det gå bättre för oppositionen än för den sittande regeringen.

Politisk erfarenhet är ett plus, och många väljare uppskattar att kandidaterna är välutbildade och att de bor i samma kommun som väljaren.

I Finlands kandidatcentrerade valsystem där väljaren inte kan rösta utan att skriva numret på en enskild kandidat, vet vi dessutom att påkostade valkampanjer ibland kan öka kandidatens synlighet och röstetal.

Det finns till och med forskning om att ett efternamn på A eller Ö kan vara en konkurrensfördel när väljaren står i valbåset och läser alla namn på kandidatlistorna.

Men efter att vi betat av alla de här förklaringarna, och de var ju inte så få, kvarstår saker som inte är helt lätta att förklara när det gäller hur röster fördelas mellan kandidaterna på samma lista.

Politiska journalister brukar omtala fenomenet som att röster lättare verkar fastna på vissa personer. Vår sittande president är till exempel en politiker som från första stund dragit till sig röster som ett mycket klibbigt flugpapper.

Finns det skillnader i tid och rum när det gäller vilka egenskaper väljarna premierar hos sina politiska företrädare?

Det finns en grupp politiker som ställt upp i riksdagsval efter riksdagsval och alltid fått ett stort antal röster, men ändå aldrig tillräckligt många för att bli invalda.

De flesta i den här gruppen är erfarna, flitiga och välutbildade. De klarar sig bra i debatter, gör påkostade kampanjer och i ur och skur står de på gator och torg och delar ut flygblad, kaffe och disktrasor.

Man kan inte ens beskylla dem för att ha utstrålning som ett knäckebröd, många är både trevliga och charmiga. Men varje gång blir de omkörda av kandidater med bättre lim på flugpapperet.

Det är här jag ofta undrar om psykologer, historiker, språkvetare och kulturvetare kanske sitter inne på bättre kalibrerad kunskap än politologer gör.

Kan det ha något med personlighetsdrag att göra och vad är det som avgör att väljarna lättare identifierar sig med vissa kandidater än med andra?

Finns det skillnader i tid och rum när det gäller vilka egenskaper väljarna premierar hos sina politiska företrädare?

Talar och skriver röstmagneterna på ett annat sätt än de eviga tvåorna?

Kan flugpapperseffekten ha med utseende och klädsel att göra?

De här frågorna skulle jag gärna höra humanister resonera om när valkampanjerna drar i gång i vinter.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.