Nagu gästhamn kräver mer än en snabb utredning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Bästa Pargaspolitiker, fullmäktigeledamöter, gruppordförande och, inte minst, stadens tjänstemän.
Det skulle vara bäst för alla att ta ett steg tillbaka och först bekanta sig med realiteterna, det lokala samhällets vilja och betydelse samt möjliga framtida konsekvenser, efter att en företagare flaggat för ett möjligt intresse att köpa gästhamnen i Nagu.
Något närmare har dock inte presenterats om vad ett sådant köp verkligen skulle omfatta, vilket belopp det skulle handla om, hur den långsiktiga utvecklingen skulle se ut eller vilka villkor som skulle gälla.
Diskussionen om att ”utreda” möjligheten är givetvis mycket välkommen och hälsosam. Den kunde samtidigt ses som en naturlig uppdatering av det arbete som gjordes i samband med sammanslagningen 2009–2010 och ”Marina II – projektet" samt "Strategi för besökshamnar i Väståbolands stad”.
Det skulle vara betydligt mer ändamålsenligt än att nu enbart diskutera och fokusera frågan om Nagu gästhamn utifrån en enskild företagares utspel och släng av ett köttben på bordet.
Staden förvaltar dessutom tre andra gästhamnar, Houtskär, Iniö och Pargas, som alla har sina egna roller, identiteter och säsonger och som är mycket betydelsefulla för de lokala samhällena, speciellt på kärnöarna. Därtill är staden också minoritetsaktionär i FAB Sunnan och Korpoström.
Stadens (läs den operativa ledningens) möjliga vilja och öppenhet i den aktuella frågan för Nagus del kanske snarare bottnar i ett faktum att det i dag saknas entydig adress och en tjänsteman (hamnkoordinator) som har helhetsansvaret och översynen över hamnarnas företagare, hyresavtal, villkor, verksamheter och utveckling samt den tekniska delen som berör fastigheter, vattenburen infrastruktur och markanvändning.
I dag är rollerna och de interna linjedragningarna rätt diffusa. Vad hör egentligen till Stadsutveckling, vad hör till Näringslivstjänster och vad hör till Turism? Ett exempel på det är situationen i Nagu i år, då både infokiosken och två försäljningsbodar har stått tomma. Eller vart försvann lastplatsen från hamnen?
Detta eventuellt viktigare att internt utreda först, innan man börjar tänka och spekulera i termer av att staden nu kanske kan få en hygglig slant, i storleksordningen någon miljon, och samtidigt bli av med det framtida ansvaret och besväret.
En sådan engångsintäkt och slant kan med lätthet redan vara borttappad i tamburen, medan alla de långsiktiga konsekvenserna kvarstår. När sålt är sålt och sen är det sent att vakna tidigt!
Och slutligen, till alla de politiker och beslutsfattare som är särskilt bekymrade över stadens ekonomi, kostnader och framför allt intäkter i form av hyror och möjliga villkor. Rekommenderar varmt att bekantat er med ”Marina II – projektet och Strategi för besökshamnar i Väståbolands stad”, samt med styrelsens behandling och beslut i samband med dessa frågor åren 2009–2010.