26 pizzor kvar – ett obehagligt sätt att räkna tiden
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För flera år sedan läste jag Tim Urbans bloggtext ”The Tail End” för första gången och har återkommit till den många gånger sedan dess.
Urban skriver om tid på ett sätt som jag tycker är både fascinerande och rätt obehagligt.
Vi tänker ofta på tiden i termer av år, månader och veckor. Ett skolår delas in i terminer och perioder. En dag i timmar, minuter och sekunder.
Men om vi istället börjar räkna på hur många gånger något kommer att hända ser tiden plötsligt väldigt annorlunda ut.
Tre sommarlov kvar i lågstadiet, fyra provveckor i gymnasiet. Fem jular medan alla ännu bor hemma. Tio bokslut kvar till pensionen.
Urban har räknat ut att han hade tillbringat den absoluta merparten av all tid han kommer att spendera med sina föräldrar när han flyttade hemifrån. Över 90 procent. Åren därefter kallar han ”the tail end”, svansen på det som en gång var det vanliga.
Samma mönster gäller förstås även syskon och barndomsvänner: efter att i många år ha setts nästan dagligen, återstår i de flesta fall bara en bråkdel av den gemensamma tiden.
Vad som blir kvar är chattar, telefonsamtal, en helg här och där.
Jag har tänkt på Urbans text extra mycket i sommar.
Kanske för att det var sista sommaren innan dottern fyller 18. Kanske för att sonen fyllt 15, fått körkort och därigenom en helt ny nivå av frihet.
När de själva kan ta sig fram behövs jag inte längre som chaufför. När de får allt fler egna planer fylls kalendern av annat än familjens aktiviteter. När de en dag flyttar hemifrån kommer det vi idag tar för givet – middagen, soffan, småpratet, någon som ropar från övervåningen – att behöva planeras in.
Det blir allt tydligare att vår gemensamma vardag som familj närmar sig sin egen ”tail end”. Att vi just nu befinner oss i den sista delen av tiden då vi fortfarande automatiskt delar så mycket av vardagen. Av livet.
Vemodigt? Ja. Som det ska vara? Absolut!
Om jag optimistiskt tänker att jag kommer leva tills jag är 90, får jag ännu rösta i sju presidentval, fira minst 43 jular och äta sushi drygt 1 000 gånger, om jag fortsätter med mitt nuvarande snitt på två sushistunder i månaden.
Under sommaren har vi försökt få in familjetid alltid när det varit möjligt och alla varit med på noterna. Spontana utflykter, filmkvällar och brädspelsmaraton. Konserter, resor, och – på grund av Suomen suvi – alldeles för få dagar ute till havs.
En ganska vanlig sommar, egentligen. Men nog så värdefull.
Fast Urban börjar inte med relationer, utan med helt konkreta saker. Han har räknat ut att han har ungefär 700 tillfällen kvar att äta pizza, om han äter en i månaden och lever tills han är 90. Att han kommer hinna uppleva 15 presidentval.
Jag är 47. Om jag optimistiskt tänker att jag kommer leva tills jag är 90, får jag ännu rösta i sju presidentval, fira minst 43 jular och äta sushi drygt 1 000 gånger, om jag fortsätter med mitt nuvarande snitt på två sushistunder i månaden.
Det säger sig självt att man skulle bli galen om man började tänka i de banorna. Det är nog inte meningen att vi ska använda en ”ohi on”-mentalitet på livet.
För om vi visste exakt hur många gånger som återstod av allt skulle livet lätt förvandlas till en nedräkning.
Ännu en jul. Ännu en sommar. Ännu ett presidentval.
Jaha. Bara 26 pizzor kvar.
Vi vet heller sällan vilka stunder som kommer att vara de sista.
Den sista träffen med en äldre släkting.
Det sista telefonsamtalet eller partiet Hitster.
Den sista rockkonserten eller båtturen med alla ombord.
Den sista gången någon ropar från övervåningen och frågar om den vita skjortan är tvättad.
Vi får ingen notis. Ingen liten ruta dyker upp på skärmen:
Det här är den sista gången. Ta vara på den.
Och tur är det. Livet skulle bli outhärdligt om vi hela tiden visste vad som var sista gången.
En jul. En sommar. En båttur. En pizza.
Vi behöver inte veta att det är den sista.
Det räcker att vi just då får uppleva det en gång till.
Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.