Om choklad, mjölk och skitsnack

Filosofen Harry G. Frankfurt har skrivit en kul essä som heter On Bullshit – alltså Om skitsnack (finns på finska, Paskapuheesta).

Frankfurts argument är att skitsnacket i motsats till lögnen, som alltid är en motpol till sanningen, kan vara sant eller falskt.

Utmärkande för skitsnackaren är att hen vill göra ett intryck på sin publik. Det gör skitsnackaren till en inkonsekvent lirare som inte beaktar vad hen sagt tidigare eller vad hen kommer att säga.

Skitsnackaren bryr sig inte om sanningshalten i det som påstås. Råkar det vara sant, är det inte tack vare att skitsnackaren ansträngt sig.

I tisdags gick en massa nyhetsmedier ut med FNB-TT nyheten att ”kakao förbättra minnet hos äldre”. Exemplet från HBL:s webb, men också min blaska, ÅU, körde nyheten i onsdagstidningen.

I dag var det dags igen: ”Svensk studie visar att mjölk är farligt.”

Återigen: exemplet är från Svenska Yle men själva fenomenet – att påstå att forskning om det som vi äter och gör visar sig vara skadligt och/eller nyttigt- är nåt som hela mediebranschen är skyldig till.

Problemet är inte att den här typen av forskning görs. Medveten om att det finns nollforskning vill jag ändå tro att en stor del av det forskarna sysslar med är vettigt och värt att stöda.

Problemet är inte heller att medierna berättar om forskningen. Om något så borde nyhetsmedierna i större utsträckning bevaka det vetenskapliga området, men den tid då dagstidningarna uttryckligen hade vetenskapssidor är förbi – med några undantag.

Problemet, som jag ser det, är att vi journalister ofta närmar oss forskningsresultaten där de är som svagast – men också mest häpnadsväckande. Där de, för att återknyta till skitsnacket, gör mest intryck.

De svagaste delarna av forskningsresultat är de som antyder kausala samband, orsak-verkan, ni vet. Samtidigt är det just detta som nyhetsmedier är mest intresserade av, eftersom de är enklast att återge.

”Anders äter choklad. Anders minne blir bättre.” Eller: ”Ulla dricker mjölk. Ulla dör.”

Vad gäller kakaonyheten framgår att forskarna varnar för att konsumera kakao, i hopp om att förbättra minnet (”… they caution against an increase in chocolate consumption in an attempt to gain this effect.”)

Vad gäller mjölknyheten framgår att forskarna uppmanar till en försiktig tolkning av av resultaten (”… a cautious interpretation of the results is recommended.”)

Trots detta är det ofta det totalt motsatta som vi journalister gör – genom rubrik- och bildsättning och genom hur vi begraver dessa starkare påståenden djupt i texten – om alls.

Och vi gör det eftersom vi inte är intresserade av sanningshalten i det som påstås, men nog av att göra intryck på läsaren. Ett snabbt intryck som efter några timmar har spolats bort av det ständiga nyhetsflödet – ett flöde som vi journalister är mycket medvetna om och som gör att vi i slutändan inte bryr oss om vad dessa forskare påstår.

Och till den som säger att journalister bara förmedlar dessa resultat och dessutom inte har kompetensen att ifrågasätta dem och göra dem rättvisa, svarar jag: Då är situationen värre än vad begreppet ”skitsnack” förmår beskriva.

Ge resultatet en resonansbotten

(Kommentar i anslutning till artikeln om droger i Åbo, ÅU 3.8.)

För en vecka sedan berättade medierna, bland dem ÅU, om de spår av droger som döljs i europeiska städers avloppsvatten.

I Åbo var förekomsten av metamfetamin en överraskning; en annan var frånvaron av amfetamin – en vanligt förekommande drog i Åbo.

60 000. Så många sprutor delades ut i Åbo i fjol.

Den sistnämnda berodde på att tillförlitlig data saknades i just det fallet. Forskarna i organisk kemi vid Åbo Akademi uppskattar att amfetamin förekommer i lika hög grad som metamfetamin och fortsätter jobba på att säkerställa det antagandet.

Hursomhelst, frågan är nu vad som görs med resultatet.

Med vetenskapliga resultat är det ofta så, att då forskarna slår på trumman faller medierna in i takten med en ännu större trumma (om resultatet är sexigt nog), men myndigheter och politiker agerar sällan resonansbotten.

Mycket väsen, lite handling.

I ÖT (30.7) följde Henrik Othman upp resultatet med en ledare. Han skrev bl.a. att undersökningen visar ”att akademisk forskning har praktiska tillämpningar med uppenbar samhällsnytta.”

Othman har rätt, men endast halva jobbet är gjort. Nyttan kan vara hur uppenbar som helst men om forskningen inte används är den bortkastad.

Intervjun med Tuula Utriainen (ÅU 3.8) visar varför det inte får vara fallet nu.

Politiker – bekanta er med resultaten. Konkretisera dem i er politik, senast i höstens kommunalval. Behöver ni ytterligare skäl, är det bara att läsa bokslutet för missbrukarvården i Åbo.

Dan

(Korrigering: En uppmärksam läsare noterar att det heter ”en botten”, inte ”ett botten” som formuleringen i rubriken tidigare löd. Helt rätt! Jag ändrar och tackar.)

Sex, droger & bananflugor

Bananflugor som inte får sex söker sig till sprit, skriver Svenska Yle och hänvisar till en artikel i Science (som i sin tur bygger på själva forskningen).

En rätt så typisk rubrik för en nyhet i kategorin ”forskning och vetenskap”. Typisk för att den är lättbegriplig (flugor som inte har sex super), rolig (flugor på fyllan, ha-ha) och antyder något om oss människor (tänka sig, vi tar ju också till flaskan).

Dessutom finns här tanken att forskningsresultatet säger något mer: ”… forskningsresultaten kan också tillämpas på människor, tror forskarna”, skriver Svenska Yle.

Egentligen så tror inte forskarna det. I artikeln säger de att resultatet inte kan överföras från flugor till människor. Däremot säger de att resultatet väcker frågor och antyder att mer forskning behövs.

Och vilken forskning gör väl inte det?

Det är begripligt att forskarna gör svepande gester och att nyhetsmedierna följer dem. Forskning är ju intressant bara om den säger något om oss och vår värld. Därför måste de små krypen ges mänskliga drag. i Science-artikeln heter det att:

  • flugorna får ”kalla handen” (cold shoulder)
  • flugorna ger sig på spriten (go for the booze)
  • flugorna dricker bort avsnäsningen (drinking away rejection)

Och visst är det roligt att tänka sig att det pågår små dramer i insektsvärlden. Vi tänker på deprimerade flugor som dränker sina sorger i alkohol och nyheten gör ett bra diskussionsämne i kafferummet. Det är lättsamt men också – på ett odefinierat sätt – djupt: det handlar ju ändå om vetenskap.

Frågan om det här är bra eller dåligt är inte lika viktig som den här uppmaningen: Då du läser en nyhetsrubriken av den här typen, fundera på varför du tycker att den är intressant. Vad är det den vill säga och håller påståendet streck?

Den tanketråden kan ge betydligt mer insiktsfulla svar än själva forskningsresultatet.

Dan