Varför tiger finska medier om ÖT:s och VBL:s scoop?

VBL och ÖT scoopar i dag med att berätta att lagförslaget om jour, som berövar Vasa centralsjukhus en fullskalig jour, innehåller en medveten feltolkning av grundlagsutskottets utlåtande om svenskans ställning.

Rätt tolkat skulle utlåtandet stöda en fullskalig jour i Vasa, men regeringen väljer att tolka till Seinäjokis fördel.

Professor Olli Mäenpää har ”aldrig stött på något liknande fel”. Han tror att felet är avsiktligt. Professor Markku Suksi pratar om regeringskris.

Med alla mått mätt är bara misstanken om att lagberedningen innehåller medvetet fusk, understödd av två sakkunniga, allvarlig. Inte bara för att den handlar om svenskan, vården och den största reformen i Finland nånsin, utan också för att sånt helt enkelt bara inte får hända i en rättsstat.

Så VBL och ÖT skriver om detta. Svenska Yle hakar på liksom övriga svenska dagstidningar genom FNB. Från FNB får också österbottniska Pohjalainen och Ilkka nyheten. Deras publikation är naturlig eftersom Pohjalainen tagit ställning i frågan med VBL och Ilkka utgår från Seinäjoki.

I övrigt är det tyst på finskt håll. Finska Yle har inte nämnt vad som kan vara ett mixtrande med grundlagsfrågor. Samma gäller HS, Lännen Medias tidningar och andra drakar med tyngd, en tyngd som man nog i andra fall gärna placerar mot statsmakten.

Å ena sidan är det inte uteslutet att ärendet förekommer i finska medier i framtiden. Å andra sidan: adderar man mediernas reaktionsförmåga i vanliga fall och frågans allvar borde resultatet ha varit åtminstone ett omnämnande under dagens lopp.

Att det inte är det, inte ens hos finska Yle som är lika viktig i Österbotten som den svenska sidan, är ett bevis på att svenska medier i Finland inte får något gratis. Snarare har de ett motlut som finska medier, som inte är sparar på hänvisningarna sinsemellan, sällan upplever.

Men det handlar också om något potentiellt allvarligare, nämligen den outtalade tanken att frågor som rör den språkliga minoriteten är de svenska mediernas bevakningsområde. Kanske är det nyhetsredaktionernas avstånd till det svenska, kanske är det själva ämnets medieosexighet, men konsekvensen är densamma: i frågor som rör den tvåspråkiga rättsstaten har finska medier en kvävande effekt då de egentligen borde agera blåsbälgar.

Så mycket för den tredje statsmakten.

Dan Lolax, samhällsjournalist på ÅU

Tillägg 18:30: Helsingin Sanomat publicerade på tisdag kväll en artikel om språk- och vårdfrågan.

Dags att lägga ”den taxellska paradoxen” i malpåse

På en rödvinsstänkt fest under studietidens första år kom filosofistuderande Lolax att diskutera svenskan i Finland med någon vars identitet han i skrivande stund inte erinrar sig. Ett argument slängdes fram av motparten: ”Den taxellska paradoxen håller streck!”

Lolax frös till is. På lektionerna hade Zenons paradoxer diskuterats. Men den taxellska paradoxen? Vilken är den? Och hur relaterar den sig till svenskan i Finland. Är den taxellska paradoxen lik Schrödingers katt – handlar den om ett både-och-tillstånd?

Jag har sedermera lärt mig vad den taxellska paradoxen är. Jag har också, på ett fantasilöst och för journalister brukligt sätt, frågat Christoffer Taxell om paradoxen – för det är ju det man gör då man intervjuar karl’n.

Den taxellska paradoxen lever kvar i den finlandssvenska debatten, Alexander Stubbs kliniska bedömning av paradoxens hälsotillstånd och den efterföljande debatten är bevis för detta. (Läs t ex Susanna Ginman och Jan-Erik Andelin.)

Men frågan är om paradoxen – ett tvåspråkigt land kräver enspråkiga lösningar – stjälper mer än den hjälper.

Märk väl: nu pratar jag inte om diskussionen om t ex tvåspråkiga skolor. Jag menar själva begreppet ”den taxellska paradoxen”.

Paradoxen hänger kvar för att:

  1. den antas hålla streck.
  2. den antas höra till allmänbildningen i (Svensk)Finland.
  3. den sammanfattar komplexa frågor – något politiker och journalister gillar.

Men kan det vara så, att begreppet gör diskussionen en björntjänst genom att syfta på en tidigare partiledare för SFP, och därmed gör sig sårbar för kritik om ett dammigt, borgerligt patriarkat vars språkpolitik också tjänar ett egenintresse?

Kan det vara så, att paradox-delen i begreppet, oavsiktligt eller inte, ger sken av att vilja slå fast en oföränderlig världsbild – som om vi hade att göra med något vetenskapligt – och därmed gör sig sårbar för kritik om att blunda för en föränderlig verkligheten?

Kan det vara så, att det bland journalister och politiker finns en övertro på hur etablerat detta begrepp är, också bland yngre människor, och att man genom att använda det omedvetet ger diskussionen ett bäst före-datum som för länge sedan passerats?

Om de här frågetecknen är motiverade är det illa för diskussionen om tvåspråkiga lösningar i det här landet.

Månne det är möjligt för alla berörda att föra den diskussionen utan att hänvisa till den nämnda paradoxen? Själv tänker jag försöka. Från och med NU!

Dan

Kalla ointresset vid dess rätta namn

Det svenska kundrådet i Åbo, som fungerat som ett bollplank i social- och hälsovårdsfrågor, verkar inte få en fortsättning. Intresset finns inte helt enkelt.

Det är onödigt att i det här skedet, och utan djupare analys, dra långtgående slutsatser utifrån ointresset. Men det är skäl att notera ett par saker.

I bevakningen av servicen på svenska i Åbo är det lika viktigt att poängtera attityder bland minoriteten (minoriteten är inte homogen och attityderna är många) som det är att lyfta fram brister i myndighetsmaskineriet.

Om man ser de sistnämnda som kontinuerliga misslyckanden i att erbjuda den språkliga minoriteten service som den har full rätt till så ska man också se minoritetens oförmåga att dra nytta av det som erbjuds, inte som isolerade fall utan som en möjlig trend.

För samtidigt som det är viktigt att granska hur Åbo lever upp till sin ställning som tvåspråkig stad så är det lika viktigt att veta vad de svenskspråkiga förväntar sig av staden.

Kort sagt: grundläggande juridiska rättigheter är meningsfulla för att de har ett liv bortom paragraferna, ute i samhället. Därför är det viktigt att kunna bedöma hur livskraftiga de här rättigheterna är.

Ifall de lever ett tynande liv, om än bara hos en liten del av Åboborna, är det här lika viktigt att beskriva som det är att beskriva starkare rättskänslor och de uttryck de tar sig.

Dan

Skärgården och telefonnätet – en fråga om maktlöshet

Språk är makt, heter det. I fallet med det bristfälliga telefonnätet ute i skärgården – som ni kan läsa om i ÅU i dag – kunde man eventuellt hänvisa till det påståendet.

Kommunikationsverkets svar till utskärsdelegationen – som ni hittar här – är svårbegripligt. Det medger verkets enhetschef Petri Makkonen.

Men i det här fallet handlar det kanske inte så mycket om att en myndighet utövar makt, som det handlar om en sorts maktlöshet.

Reglerna är egentligen ganska klara. Verkets uppgift är att utse en ansvarig teleoperatör i områden (läs glesbygden) där det inte finns ekonomiska förutsättningar för konkurrens.

Kommunikationsministeriets uppgift är att ställa krav på operatörerna då de tillåts tävla på kommunikationsmarknaden.

Kraven har bland annat att göra med hörbarhet. Det vill säga att operatörerna ska garantera sina fast bosatta kunder att de kan lita på sina anslutningar.

Men som minister Stefan Wallin säger i dagens ÅU: Kraven vägs mot lönsamheten.

Att alla har rätt till en anslutning – rätt till att kunna ringa ett nödnummer – garanterar inte att alla (läs bosatta i glesbygden) har samma möjlighet att göra så.

Det här eftersom staten bevisligen måste dra en gräns för vilka investeringar en teleoperatör kan förutsättas genomföra.

Kommunikationsmarknaden i Finland handlar till stora delar om lönsamhet. Både för kunder – som försöker pressa ner samtalskostnaderna – och för teleoperatörer som försöker vara tillmötesgående.

Frågan, ”Kan jag alltid ringa 112 med det här abonnemanget?” infinner sig aldrig.
Men det gör den på glesbygden. Problemet är att vinstintresset översätts svårligen till en säkerhetsfråga.

Myndigheterna – vare sig det är verk eller ministerium – vet det här. De gör vad de kan för glesbygden. Men vinstintresset måste de ta på allvar.

Därav maktlösheten.

Dan