Våld föder våld men accepteras allt mer

På tröskeln in i den prunkande högsommaren blandas tillförsikt med oro.

En stor del av Finland går i semesterläge samtidigt som den världspolitiska osäkerheten växer på ett alarmerande sätt.

De negativa nyheterna duggar tätt. Så har de i och för sig alltid gjort. För ett antal år sedan var vi många som läste Hans Roslings ”Factfulness” och pustade ut.

Boken visade att mycket faktiskt blivit bättre trots att vi såg så många dystra rubriker.

Nu är det nedslående att konstatera att utvecklingen på många centrala områden för första gången på länge faktiskt inte går i rätt riktning.

Det internationella regelbaserade systemet som varit kärnan i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är minst sagt hårt prövat.

Vi ser bland annat fler konflikter samtidigt som minskningen av absolut fattigdom har bromsats upp och i vissa regioner rentav ökat.

Det internationella regelbaserade systemet som varit kärnan i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är minst sagt hårt prövat. En del av våra egna beslut har tyvärr bidragit till detta.

Världen är verkligen så orolig att politiken har blivit avtrubbad.

Då ett land attackerar ett annat lands atomanläggningar är det få i mitt nyhetsflöde som kan hålla huvudet kallt och fördöma brottet mot internationell rätt.

Till denna minoritet hör FN:s generalsekreterare António Guterres och Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt. En eloge till dem.

De flesta finländska ledare, med republikens president i spetsen, ser sig nödgade att inleda sina kommentarer med att säga att det är viktigt att Iran inte lyckas utveckla kärnvapen.

I praktiken en tumme upp till Trump alltså, utifrån filosofin att ändamålet helgar medlen. Militärt våld är okej om det utförs av länder vi är beroende av och riktar sig mot länder med andra värderingar än våra. Problemet är bara att detta synsätt undergräver folkrätten.

Visst, Stubb lade på slutet med ett par ord om att internationell rätt ska respekteras, men i sammanhanget kom detta alltså i andra hand och var nämnt närmast pliktskyldigt.

Det centrala verkade vara att inte stöta sig med USA ens då vad Bildt kallar “ett solklart brott” begåtts. Detta är vår omdiskuterade “värdebaserade realism” i sin sämsta form.

Tiderna är sannerligen militanta. Säg säkerhet i samband med ett politiskt förslag och alla måste svara ja eller stämplas som icke-fosterländska.

Då den kritiska diskussionen stryps på detta sätt gör vi oss själva en björntjänst och försvagar de demokratiska styrkor och värderingar som vi vill försvara. Vi blir mer som den fiendebild vi rustar oss emot.

Det är sant att omständigheterna har förändrats.

Frågan är vilka principer vi då håller fast vid och vilka ändringar vi är redo för. Själv har jag de senaste åren gjort omvärderingar och i riksdagen bland annat röstat för Nato-medlemskapet, för den lag som nu möjliggör att alla gränser är stängda och ser behov av ökade försvarssatsningar. Men det räcker inte.

Då jag har en gräns och förhåller mig kritisk till den så kallade “avvisningslagen”, då jag inte blint accepterar hur många fler miljarder som helst mer till försvaret och beklagar beslutet att lämna Ottawakonventionen får jag hatbrev där jag kallas landsförrädare. Sådana är tiderna. Den som inte bara nickar är svikare. Den som vill stoppa folkmord kallas terrorvän.

Det finns en stor risk att USA:s attacker eskalerar konflikten på ett okontrollerbart sätt. Det hela stjäl samtidigt uppmärksamhet från Ukraina, Palestina och andra krig och kriser. Just för att världen brinner, också av klimatförändringarna, kan det vara absolut nödvändigt att vi söker även avkoppling i sommar.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.