Välfärdsområdenas framtid byggs inte med sax
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den strukturella reformen av social- och hälsovårdstjänsterna försenades alldeles för länge i Finland. Befolkningens åldrande, kommunernas splittring och urbaniseringstrenden har varit kända i årtionden, men ändå genomfördes reformen först av Marin-regeringen.
Försök gjordes visserligen. År 2019 strandade Sipiläs regerings reform av social- och hälsovården på grund av konstitutionella problem som uppstod till följd av kompromisser mellan Centerpartiet och Samlingspartiet.
I slutändan riktades uppmärksamheten mer mot uppbyggnaden av länsförvaltningen och intressebevakningen för privata aktörer inom social- och hälsovården än mot jämlika tjänster för finländarna.
Inte heller den reform som Marins regering genomfört är perfekt. Man var tvungen att göra kompromisser för att överhuvudtaget få igenom reformen. Nu, år 2026, är vi redan klokare när det gäller till exempel finansieringsmodellen, regionindelningen och en eventuell regionalskatt. Trots sina brister erbjuder reformen en möjlighet att uppnå de centrala mål som den ursprungligen siktade på. Nu behövs tålamod.
Inom fotboll sägs det ofta felaktigt att man måste hålla blicken på bollen. I själva verket måste spelaren hela tiden observera sin omgivning och fatta beslut utifrån den. Den nuvarande regeringen har dock fastnat i att stirra på bollen – det vill säga påminnelsen om att reformen inte är deras verk.
Denna hämndmentalitet har lett till en situation där skuldbeläggandet av den tidigare regeringen har ersatt allt ansvarstagande för tillståndet inom social- och hälsovården.
Regeringens åtgärder – och delvis passivitet – har tvingat välfärdsområdena att fatta smärtsamma beslut på ett okontrollerat sätt inom kort tid. Först har man skurit ned och sedan funderat.
De rådande strukturerna har slagits i bitar utan att man har hunnit sätta igång med att bygga upp nya. Orpos regerings strategi har fokuserat på snabba besparingar utan förståelse för konsekvenserna. Detta väcker frågan: hur många besparingar är egentligen besparingar?
Regeringens press på välfärdsområdena och de nedskärningar i social- och hälsovårdstjänsterna som detta medför är i slutändan inte en hämnd mot den tidigare regeringen, utan mot vanliga medborgare som behöver tjänsterna och mot regionernas yrkesverksamma som har arbetat i osäkerhet under de senaste åren.
Regeringen har skurit ned på äldreomsorgen, funktionshinderomsorgen och barnomsorgen samt försämrat tillgången till vård genom att lätta på vårdgarantin.
Dessutom planeras ytterligare nedskärningar, såsom en minskning på 390 miljoner euro i finansieringen av välfärdsområdena, varav upp till 49 miljoner skulle drabba Egentliga Finland.
I riksdagen behandlas för närvarande en nedskärning på 50 miljoner euro inom äldreomsorgen, och den nya social- och hälsoministern söker i budgetförhandlingarna ytterligare besparingar inom socialvården.
Social- och hälsovårdstjänsterna har för regeringen blivit en Excel-tabell där människors vardag har glömts bort. Samtidigt har förtroendet för tjänsterna försvagats.
Minister Rydman kan beskriva nedskärningarna inom socialvården som ”en droppe i havet”, men i verkligheten är den droppen i slutändan en enskild människa – en klient inom funktionshinderomsorgen, barnomsorgen eller äldreomsorgen. Varje okontrollerad besparing ökar risken för dem som är beroende av stöd.
Jag återgår till inledningen: befolkningens åldrande, den svåra ekonomiska situationen och urbaniseringstrenden kräver fortsatta reformer inom social- och hälsovårdsområdet.
I riksdagen börjar en parlamentarisk arbetsgrupp att utreda framtiden för social- och hälsovården. Uppgiften underlättas inte av de växande försvarsutgifterna eller den skuldbörda som känns oändlig.
Jag hoppas dock att gruppen, istället för att ta till åtstramningar, hittar en riktning där man förstår att det inte finns några genvägar till lycka eller besparingar när det gäller tjänster som är viktiga för finländarna.