Mellan ideal och verklighet – upplevelser av delaktighet i vardagens social- och hälsovård

I många möten finns möjlighet till ett personcentrerat förhållningssätt men inbesparingar, tidspress och krav på effektivitet utgör begränsningar.

När yrkesverksamma magisterstuderande inom social- och hälsovård reflekterar över sina klienters och patienters delaktighet i vård och omsorg, framkommer ett tydligt spänningsfält mellan ideal och praktik.

Trots att Institutet för hälsa och välfärd (THL) starkt betonar vikten av delaktighet utmanas den av inbesparingar, tidspress och effektivitetskrav – ofta i ett desperat försök att rädda Välfärdsfinland.

Som lektor vid Yrkeshögskolan Novia i Åbo har jag under våren undervisat ett fyrtiotal högre YH-studerande i en kurs i välfärdspolitik och samhällelig påverkan.

Vi har ventilerat påverkningsmöjligheter och frågat oss var dagens barrikader finns för att föra fram klienters och patienters röster.

I jämförelse med historien, är det svårt att hitta fram till nutidens barrikader och vägarna till beslut upplevs ofta som avlägsna från gräsrotsnivån.

Beslut fattas på välfärdsområdesnivå eller högre upp i organisationerna, medan konsekvenserna landar i personalens möten med klienter, patienter och deras anhöriga.

Det är här de berördas upplevelse av delaktighet riskerar att urholkas.

Samtidigt signalerar de studerande hopp inför framtiden när de delar sina erfarenheter från fältet.

I många möten finns fortfarande möjlighet till ett personcentrerat förhållningssätt, vare sig det gäller stora eller små beslut.

I dessa möten ses klienterna eller patienterna alltid som de verkliga kunskapsbärarna i sina liv, inte som passiva mottagare av service.

För att fungera, måste det delaktighetsfrämjande arbetet alltid utgå från klientens eller patientens förmåga, motivation och livssituation.

Detta hopp räcker dock inte för att på bred front förverkliga klienters och patienters delaktighet och partnerskap.

För att på allvar inkludera dem i både förverkligandet och utvecklingen av vård och omsorg, krävs mer än bara god vilja hos personalen.

De studerande betonar vikten av tydlig och anpassad information och att personalen ska få tid att lyssna, diskutera och ge adekvat stöd.

Digitaliseringen ses som en möjlighet, trots en viss ambivalens: Den riskerar att exkludera redan utsatta grupper, men samtidigt kan den fungera som en resurs för information och egenmakt bara det finns någon som tar ansvar för handledning och stöd.

För att fungera, måste det delaktighetsfrämjande arbetet alltid utgå från klientens eller patientens förmåga, motivation och livssituation.

Studerandes röster vittnar därmed om realism snarare än cynism.

De ser begränsningar men också möjligheter. Klienters och patienters delaktighet och partnerskap utvecklas inte genom snabba lösningar, utan via processer som kräver mod, lyhördhet och vilja att utmana rådande normer och strukturer – trots ekonomiskt kärva tider.

För detta behövs tydligare ansvarsfördelning och ett ledarskap som inte bara lyssnar, utan verkligen hör och tar till vara klienters, patienters och social- och hälsovårdspersonalens röster från gräsrotsnivån.