Ära den som äras bör
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tacksamhetens konst – och vår märkliga oförmåga att utöva den.
Det finns något gällande erkännande som vi sällan uppmärksammar tillräckligt. Kostnaden för att ge erkännande är minimal, men kostnaden för att inte ge det är betydande.
Frånvaron av ett erkännande kan ackumuleras. Inte dramatiskt, sällan med en tydlig händelse att peka på, utan som en gradvis nedstämning av ambition och engagemang.
På arbetsplatsen framkommer det som en förskjutning från en medarbetare som äger sitt arbete till en som endast utför det. Forskningslitteratur visar på att ett erkännande från närmaste chef är en av de starkaste enskilda faktorerna för både välmående och prestation på arbetsplatsen.
I mer privata relationer leder bristfällig kommunikation kring tacksamhet och värdering ofta till missförstånd och distans. De flesta människor får inte tillräckligt höra med ärliga ord om vad de faktiskt betyder för andra och betydelsefulla förhållanden rinner småningom ut i sanden.
Att säga tack tar trettio sekunder. Om man väljer att göra det riktigt ordentligt med begrundade motiveringar och gester kan processen ta upp till några minuter. I vårt samhälle som värderar självständighet högt tycks det lilla ordet ändå sitta tungt i halsen allt för ofta. Det blir helt enkelt osagt och bortglömt.
Erkännandets svårighet kanske härleds från att vi underskattar dess effekt. Forskning inom psykologi visar gång på gång att vi systematiskt missbedömer hur mycket ett äkta tack påverkar mottagaren. Vi tror att det verkar överdrivet, påklistrat eller konstigt. Mottagaren upplever det nästan aldrig så.
Eventuellt inbillar vi oss att ett erkännande tär på vår auktoritet, eller visar sårbarhet och beroende. Ändå nämns att de bästa ledare flesta av oss mött har ofta inte varit de mest karismatiska eller målmedvetna. De har varit de som fick oss att känna att det vi gjorde spelade roll. Att vi var synliga, inte som resurser i ett system, utan som personer vars insats registrerades och värdesattes.
Uttrycket ”ära den som äras bör” är gammalt och slitet, men budskapet är fortfarande radikalt och aktuellt. Att erkänna det som är sant, när det är sant, till den det gäller. Inte för att det är snällt. Inte för att det känns bra.
Utan för att det är en fråga om rättvisa – att ge något dess rätta namn och plats. Det engelska uttrycket ”Credit where credit is due” är sannerligen snäppet mer passande, eftersom uttrycket hänvisar bättre till tillfället som skall beaktas.
En välvillig och meningsfull uppmaning. Ring det samtalet nu. Skriv det mejlet i kväll. Säg det vid mötesbordet imorgon. Inte för att livet är kort – även om det är – utan för att den som förtjänar att höra det förtjänar att höra det medan det spelar roll. Erkännande är sällan spontant utan en handling som kräver ett beslut.
Fatta beslutet. Ära den som äras bör. Och gör det i tid.
Här kan du läsa fler kolumner av Camilla Öhrnberg.