Lönar det sig att debattera med fascister och ytterhögern?

Sedan 1945 har det funnits en stark tradition i Europa att hålla ytterhögern utanför det allmänna politiska samtalet. Som svar har ytterhögern antagit offerrollen.

I ett öppet demokratiskt samhälle finns det ett grundläggande behov för att alla får delta i den politiska diskussionen. Även extrema röster är tillåtna, så länge de inte bryter mot lagen.

Men varför skulle man vilja debattera med fascister? Få skulle idag gå med på att sätta sig ner med fascisten om hen var klädd i brun uniform eller svartskjorta. Därför gör de entré i salongen med lackskor och finaste kostymer, med kitschig nyborgerlig utstrålning. Ja, fascisten får då inte mera kallas fascist, utan kanske ”nationellt sinnad”.

Redan om vetenskapliga termer som ’ytterhöger’ eller ’högerpopulist’ används i den finländska politiska debatten tar högern – och, ja, ytterhögern – direkt illa upp. Istället är det statsvetare och journalister som anklagas för polarisering eller vänstervriden aggression.

Sedan 1945 har det funnits en stark tradition i Europa att hålla ytterhögern utanför det allmänna politiska samtalet. Som svar har ytterhögern antagit offerrollen och anklagat etablissemanget för att ’tysta ner’ och förvägra deras politiska rättigheter.

Det är svårt att argumentera mot känslor helt enkelt.

De övriga politiska partierna har därmed sakta öppnat upp de politiska debatterna, men samtalen har alltid haft olika politiska funktioner. Som medborgare är det avgörande att urskilja i alla fall tre huvudsakliga utgångspunkter:

För värdeliberalerna är det självklart att den politiska debatten skall vara öppen för alla.

Yttrandefriheten hör till deras heligaste principer och de är övertygade om att den rationella, sakliga debatten kommer att bevisa att de som har de starkaste argumenten, sakkunskapen och trovärdigheten (dvs. liberalerna) kommer att segra i samtalet.

Men i och med att dagens politik är så känslostyrd kan denna taktik endast ha begränsad framgång. Det är svårt att argumentera mot känslor helt enkelt.

För de konservativa borgerliga partierna är debattens funktion en helt annan: Genom att öppna upp det politiska finrummet för ytterhögern kan även fascister i kostym presenteras som rumsrena alternativ.

Historiskt sätt var fascisternas och ytterhögerns främsta politiska innovation att locka massorna till höger – efter att den politiska vänstern mer eller mindre dominerat masspolitiken sedan demokratins uppkomst i Europa.

Den konservativa borgerliga eliten har självklart inga egna massor bakom sig och därför vill de bidra till att öka ytterhögerns politisk kredibilitet.

Samtidigt biter de borgerliga sig i läppen och hoppas att ytterhögerns oberäkneliga politiska utspel kan hållas under kontroll.

Samarbetets politiska värde uppfattas i alla fall så högt att de konservativa borgerliga till det yttersta är beredda att be om ursäkt för ytterhögerns snedsteg och urskulda deras agerande.

För vänstern har debatten en helt annan funktion. Målet är enbart att få ytterhögerns politiska mask att falla av och avslöja vad som göms under kavajen.

Vänsterns uppgift är att sätta ytterhögern mot väggen, att ihärdigt kämpa emot deras finslipade retorik, att blotta deras misogyni, homofobi, rasism, och allmänna människoförakt som döljs bakom en kuliss av politiska eufemismer och nyspråk.

Då De Grönas partiordförande Sofia Virta nyligen debatterade med Wille Rydman (Sannf) i A-Studio, kunde vi se ett framgångsrikt exempel på vad debatten med ytterhögern kan frambringa.

Virta demonstrerade i sin samtalstaktik en blandning av liberalt rationellt argumenterande och vänsterns målsättning att få ytterhögerns mask att falla av.

Statsminister Petteri Orpo uttryckte snabbt sin oro över situationen, dock inte för ytterhögerns politiska åsikter, utan för nivån på den politiska ’samtalskulturen’.

Riikka Purra var igen orolig över ’aggressionsnivån', med tydlig hänvisning till Sofia Virtas mothugg och krav på svar av Rydman.

Virta frambringade därmed kanske den största politiska vinsten i sin politiska karriär, därefter skickligt utnyttjad med ”tämä nainen tässä”-slagordet på De Grönas partikongress i Åbo.

Taktiken kan bära långt i de kommande riksdagsvalen, och frambringar hopp om att debatten med ytterhögern inte enbart legitimerar deras politik, utan erbjuder nya möjligheter att aktivt motarbeta deras världsbild – under bästa sändningstid.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.