Östersjön skickar oss akuta påminnelser

Med sommaren dras många av oss till havet för avkoppling då chansen ges. Marina miljöer förknippas med frihet och skärgården skänker många behövlig ro i en tid då världens tunga nyheter avlöser varandra, från konflikter till klimatförändringarna.

Men inte heller på stranden, bryggan eller kobben kan vi alltid vara helt i skydd. Ibland blir vi abrupt påminda om naturens kritiska tillstånd i form av algblomning.

Även utan alger kan de som dyker och granskar havsbotten vittna om en försämring vad gäller biodiversiteten i vårt hav. Östersjön är som bekant ett ytterst känsligt hav och reagerar starkt på klimatförändringarna och utsläpp av näringsämnen redan nu.

Det hoppingivande är att tidigare åtgärder har haft stor effekt. Utan dem vore läget nu mycket värre.

På måndagen - på världshavsdagen - var vi ett femtiotal personer som samlades på Tvärminne zoologiska station i Hangö för att diskutera dessa frågor. Huvudarrangör var Baltic Sea Action Group tillsammans med stationen.

Forskarnas budskap var lika viktigt som tydligt: Östersjön påverkas snabbt av den pågående uppvärmningen i och med att det handlar om en relativt grund bassäng, i medeltal 60 meter till skillnad från världshavens djup på några kilometer.

Det oroväckande är att havstemperaturens medeltal ökar allt snabbare. Här finns risk för ond spiral, där uppvärmningen försvagar kolsänka, vilket i sin tur ökar utsläpp.

Det mest avgörande är hur mänskligheten lyckas bromsa klimatförändringen. Det är en fråga som just nu är i skugga trots att krisen blir allt mer akut.

Havsnaturens utmaningar börjar i regel på land. Östersjöns öde avgörs således i stor utsträckning på landbacken, även på långa avstånd från kusten. Även till havs blir frågor om skydd och restaurering ändå allt viktigare. Och även till havs ökar problemet med invasiva arter, arter som inte rivs upp och åtgärdas lika lätt (eller svårt) som lupiner på land.

Till havs ser jag en viss risk för att endast områden som inte annars heller skulle röras av mänsklig verksamhet är de som skyddas.

I stora bilden har vi dels frågan om näringsämnen som rinner ut i havet, dels har vi den mer övergripande frågan med klimatförändringarna. Även om mer forskning behövs så är grundproblemet idag inte att vi vet för lite utan att den politiska viljan och målmedvetenheten saknas. Det mest avgörande är hur mänskligheten lyckas bromsa klimatförändringen. Det är en fråga som just nu är i skugga trots att krisen blir allt mer akut.

I riksdagen får frågan vara i fokus främst då klimatårsberättelsen eller klimatplaner behandlas. Även av detta skäl vore det motiverat med en naturlag som följer upp biodiversiteten på motsvarande sätt som klimatlagen följer upp klimatpolitiken. De två kriserna går också hand i hand.

Länge antog jag att klimatfrågan blir central senast då extremväder blir vanligare. Nu står det klart att så inte är fallet. Hurdana bränder, översvämningar och orkaner som än drabbat USA har inte lett till mer än Trumps comeback med mottot ”drill baby, drill”. Även Norge som i mångt och mycket kunde vara en föregångare och förebild inom hållbarhet fortsätter satsa på utvinning av olja.

Det som däremot ser ut att bli en väckarklocka är levnadskostnadskriser. Folk är trötta på att påverkas av oljeprisets plötsliga uppgångar. Alla inser nog också att ett fokus på fossila bränslen är något som passar Putin perfekt, och det vill vi inte stödja. I rådande läge utgör Rysslands skuggflotta dessutom en akut risk för oljeolyckor. På den punkten finns ändå en krismedvetenhet. En annan sak som kan bli en väckarklocka i klimatfrågan är just Östersjön. Havet förenar oss.