Arkiven - nationens hotade minne?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den senaste tiden har de omfattande inskränkningarna av Riksarkivets service varit föremål för diskussion, dessvärre inte bland politiker eller ansvarspersoner.
Arkiv stängs, forskarsalar som tidigare var tillgängliga varje dag hålls öppna endast en dag i månaden. Materialet ska nu läsas i digital form, men forskare begränsas till att gratis beställa fram en enda odigitaliserad arkivmapp på två veckor.
Riksarkivets uppgift har sedan Storfurstendömet Finlands tider varit att som ett centralarkiv bevara handlingar som hör till det nationella kulturarvet och att främja deras användning i forskningssyfte. Det utgör nationens minne, tillgängligt för forskare.
Under hela den tid Finland utvecklats från fattig utpost i Europas utkant till ett av världens rikaste länder har vi haft råd att upprätthålla den nationella institutionen.
Ända tills nu.
Riksarkivets huvudbyggnad i Helsingfors är en av våra nationella ikoner. Nu har byggnaden stängts för renovering för närmare tre år framöver. När den öppnas igen har en del material förts bort och andra myndigheter flyttat in i byggnaden.
Hemsidan uppger att “gemensam användning av lokaler främjar samarbetet mellan myndigheter och ger en effektivare användning av lokaler”. Samma - misstänkt samlingspartistiska - fikonspråk som när man utvecklat och effektiverat BB-verksamheten och sjukvården först i Ekenäs och därefter i Lojo.
I min egen forskning har jag i många år utnyttjat Riksarkivets tjänster, på senare tid i Tavastehus, där det mellankrigstida materialet från tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs är deponerat. När byggnaden efter renovering nyligen öppnades igen övergick man till främst digitala materialleveranser och inskränkte öppethållningen till en enda dag i månaden.
Nu har man beslutat att stänga hela arkivet i Tavastehus år 2027!
Arkiv är en oskattbar källa till kunskap för historiker.
Men de kan förvisso också vara farliga.
Det är inte utan orsak som arkivmaterial sekretessbeläggs för en lång tid framåt. I Finland skärptes åtkomstbegränsningarna nyligen till 100 år om materialet innehåller personuppgifter.
Vi har minnesbilder av hur material i Stasiarkivet i Berlin förstördes vid DDR:s kollaps. Ändå återstår enligt uppgift 111 hyllkilometer personakter som idag är offentliga och avslöjar den östtyska statsapparatens verkliga skepnad.
Eftersom motsvarande arkiv på den västliga sidan är stängda är vår allmänna bild av kalla krigets verklighet ännu tämligen enögd.
För min forskning om underjordisk kommunistisk aktivitet på 1920- och 1930-talen utgör Detektiva centralpolisens handlingar en central källa, även om DC hösten 1944 förstörde en hel del material som inte fick komma i kommunisternas händer. Och kommunisterna passade på att rensa i akterna vid polisens upplösning 1948. Därför saknas flera ledande kommunisters personakter, som därmed inte kan avslöja till exempel misstänkt dubbelspel före 1944.
För min tidigare bok om Tenalakommunisten Ernst Wikstedt gav DC:s förhörsprotokoll efter hans flykt från Sovjet 1934 utmärkt material. För Wikstedt själv blev arkivmaterialet förödande. Han gick 1945 med i DFFF men när akterna avslöjade honom som angivare sparkades han från partiet och ersattes i sista stund som talare i Fiskars 1 maj 1947.
Tillgången till DC:s material från 1930-talet är begränsad och kan också i digitaliserad form bara läsas på riksarkivets verksamhetsställen - under elva dagar om året. Med speciallov kan forskare få tillgång till arkivet en vecka i månaden.
Det är uppenbart att historieforskningen märkbart försvåras när portarna till arkiven stängs. Om man vore ens lite konspiratoriskt lagd kunde man fråga sig om den inskränkta tillgången till arkiven rentav döljer andra, dunklare motiv än ekonomiska inbesparingar.
Finns det i arkiven material som myndigheter, tjänstemän eller politiker från både tidigare och nuvarande finlandisering eller ekonomiska eller politiska fiaskon i vår närhistoria helst ser att hållas i orörda dokumentmappar?
För inte ser vi väl en liten svängning mot en Putin-Rysslandsliknande hantering av nationens förflutna?