Det lilla som håller ihop allt

När ett system börjar bete sig konstigt letar vi instinktivt efter stora, synliga orsaker till stora, synliga problem. Det känns logiskt. Om allt rasar ska det väl finnas en stor anledning.

Strax före jul slutade jag fungera. Inte dramatiskt eller plötsligt, utan långsamt. Som när ett batteri töms och man inte märker det förrän skärmen plötsligt är svart.

Jag var trött på ett sätt som inte gick över hur mycket jag än sov. Inte den där behagliga tröttheten efter en lång dag utomhus, utan något mer envist. Koncentrationen svek. Ord jag letade efter försvann mitt i meningar.

Entusiasmen för sådant jag brukar älska försvann. Min Oura-ring visade rekordvärden varje morgon, men inte den typ av rekord man vill se.

Jag litade på att det skulle bli bättre under julhelgen. Ni vet den där välbekanta berättelsen vi vuxna intalar oss själva: snart lugnar det ner sig, och då…

Min första tanke var såklart utmattning. Läkarnas likaså. Förslaget var en medicincocktail: något för humöret, något för sömnen och något för pulsen. Men de som känner mig vet att jag inte plockar i mig piller i onödan. Jag gick till arbetsplatspsykologen. Det blev prat om sjukskrivning.

Men det blev inte bättre. Tvärtom. Och när min vilopuls efter jul plötsligt sköt i höjden förstod jag att något verkligen var fel. Som en person som tränat hela livet och känner min kropp visste jag att allt inte stod rätt till. Att knappt orka gå uppför en backe utan att bli andfådd var inte normalt. Det var inte bara trötthet.

Min första tanke var såklart utmattning. Läkarnas likaså. Förslaget var en medicincocktail: något för humöret, något för sömnen och något för pulsen. Men de som känner mig vet att jag inte plockar i mig piller i onödan. Jag gick till arbetsplatspsykologen. Det blev prat om sjukskrivning.

Samtidigt ordinerade en läkare en omfattande labbundersökning. Och där hittades orsaken: mina järndepåer var i det närmaste tomma.

Inte lite låga, utan så gott som slut.

Jag hade kunnat gå hos psykologen hur länge som helst, och äta både antidepressiva och sömnmedel, samtidigt som järnnivåerna hade fortsatt sjunka. Vi hade kunnat göra allt rätt, och ändå missa orsaken.

När järnnivån blir tillräckligt låg slutar man tydligen fungera. Kroppen gör vad den kan med det den har, men det räcker inte. Allt går på sparlåga.

Några månader med järntabletter senare är jag tillbaka.

Det här påminner mig om något jag känner igen från teknikvärlden. När ett system börjar bete sig konstigt letar vi instinktivt efter stora, synliga orsaker till stora, synliga problem. Det känns logiskt. Om allt rasar ska det väl finnas en stor anledning.

Men ofta är det tvärtom. Det är den lilla, till synes obetydliga, saken som ofta håller ihop allting. En felkonfigurerad inställning som får hela nätverket att lagga. En enda variabel som gör att ett program kraschar om och om igen. Och när det brister fokuserar vi på att felsöka det som syns.

Det farliga med rimliga förklaringar är att de är just rimliga. Utbrändhet är rimligt i en tid när gränserna mellan arbete och fritid suddats ut och prestationskraven ökar. Hur många går inte omkring och tror att de bara är trötta för att livet är krävande? Kanske är det så. Eller så kanske det finns något litet man kunde åtgärda?

I mitt fall var orsaken enkel och konkret, och kroppen skickade signaler länge innan jag förstod vad den försökte säga. Den var inte svag. Den var tydlig. Det var tolkningen som var fel.

Det är kanske den viktigaste lärdomen: att inte nöja sig med den förklaring som ligger närmast till hands. Att ta signalerna på allvar innan systemet stänger av sig helt. Och att vara tacksam när någon faktiskt tittar på rätt ställe.

Nu är det maj. Järnnivåerna börjar närma sig det normala. Jag får njuta av majsolen och känna att jag har fått tillbaka mig själv.

Det är en liten sak, järn. Ungefär fyra gram i en vuxen kropp. Men utan det fungerar ingenting av det stora.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.