När riktningen öppnar sig långsamt

En av de mer besvärliga sanningarna i det offentliga livet är att vi nästan aldrig arbetar i det färdiga. Vi arbetar i utkastet.

Vi talar ofta om tydlighet, som om verksamheter bar sig själva bäst när allt är definierat från början.

Men en av de mer besvärliga sanningarna i det offentliga livet är att vi nästan aldrig arbetar i det färdiga.

Vi arbetar i utkastet.

Februari är en påminnelse om just det: en månad utan riktningens dramaturgi, där inget börjar och inget avslutas.

En tid där konturerna av arbetet syns bättre än själva målen.

Det är som ett ljus som faller snett över det vi oftast förbiser – processen innan formen.

Här avslöjar våra institutioner också sin svaghet.

Vi organiserar dem som om riktningen fanns, trots att den fortfarande håller på att uppstå.

Vi skriver planer, ritar strukturer, delar ut ansvar – men under ytan befinner sig mycket fortfarande i rörelse.

Som om samtiden vore kalibrerad för det färdiga, för omedelbar tydlighet, för svar som borde finnas redan innan frågan har tagit sin rätta form.

Men i verkligt arbete är klarhet inte en startpunkt. Det är en konsekvens.

Vi kan inte börja med formerna innan vi vet vad som behöver få ta form.

Den uppstår inte av hårdare ramar, utan av att arbetet får pågå tillräckligt länge för att avslöja vad som faktiskt bär.

Ramar kan aldrig föregå innehållet; en struktur måste växa ur det den ska hålla, inte tvärtom.

Vi kan inte börja med formerna innan vi vet vad som behöver få ta form.

Ändå misstar vår tid snabb struktur för trygghet.

Det finns en vilja att skapa vattentäta system även när det som ska systematiseras fortfarande prövar sin egen form.

Men hållbarhet föds inte av att hoppa över osäkerheten – utan av att ta den på allvar.

Det finns en särskild sorts trötthet i dessa glapp. Inte den stora, dramatiska tröttheten, utan den stilla desorientering som uppstår när man förväntas navigera i ett landskap som ingen ännu har ritat.

När tempot hålls uppe trots att riktningen saknar fäste.

Och det är just detta skede som kräver en sorts uppmärksamhet vår tid är på väg att tappa: den som inte söker avslut utan förståelse, som inte kräver snabb lösning utan accepterar att vissa beslut behöver mogna.

Det halvfärdiga tvingar oss att lyssna längre, pröva längre, stanna kvar i frågor som ännu inte låter sig reduceras till svar.

Det är ett arbete som sällan syns men som avgör kvaliteten i det som kommer senare. Det ofärdiga är inte ett stopp; det är en passage. Och passager är arbetsamma just för att de för oss mellan olika versioner av vad något skulle kunna bli.

Ingen modell kan hålla utan att ha slipats av verkligheten.

All utveckling sker genom iteration – försök, avvikelser, förskjutningar – och institutioner som inte accepterar det hamnar ofta i stagnation trots sin vilja till kontroll.

Det är märkligt hur ofta modeller föreskrivs innan det finns något att modellera, som om ramar kunde ersätta den förståelse som bara kan uppstå av reflektion och prövning. Ingen institution kan bära utan att först ha levt i det sköra.

Ingen modell kan hålla utan att ha slipats av verkligheten. Ingen riktning kan stabiliseras utan att ha varit riktlös en tid.

Utveckling består av valv bakom valv, som i Tomas Tranströmers bild av hur något öppnar sig oändligt – inte för att leda mot ett slut, utan för att visa att rörelsen är själva rummet vi arbetar i.

Vi blir aldrig helt färdiga, vare sig som människor eller system. Och just därför kräver det levande en annan sorts lyhördhet än den förutbestämda modellen någonsin kan ge.

Kanske är det detta februariljuset visar: att det som saknar form inte är ett hinder utan ett villkor för riktning.

Att kvalitet inte uppstår ur fördefinierade ramar utan ur modet att stå kvar i det som ännu inte låter sig sammanfattas.

Och att institutioner inte blir starka av att hålla osäkerhet borta, utan av att ge den utrymme att göra sitt arbete.

Det är i det ofärdiga vi lär oss se. Och först i det seendet börjar något likna en väg.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.