”Att våga stå kvar i det ofullständiga är att ge sig själv och andra tillåtelse att växa”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tänk om det ofullständiga inte är något att rätta till – utan just det som gör oss hela?
Som ett samtal som dröjer sig kvar trots att det aldrig fick ett avslut.
Som en tanke som ännu famlar efter ord, men som bär något sant.
Vi lever i en tid där färdighet hyllas. Där klara besked, snabba slutsatser och tydliga ståndpunkter premieras.
Där det ofullständiga nästan uppfattas som ett misslyckande – något att skyndsamt rätta till, täppa till, fylla ut.
Men vad förlorar vi i samtalet när vi är så upptagna av att nå fram till svaret? Vad går vi miste om när vi inte vågar stå kvar i det som ännu inte har tagit form?
Ofta är det just i mellanrummen – i det ofullständiga – som något verkligt meningsfullt sker.
Det är lockande att söka efter svaren som får allt att verka komplett. Att fylla tystnaden med ord bara för att dölja det som skaver.
Att komma med snabba förklaringar, precisa argument – som om allting måste ha en tydlig riktning.
Som om det vore ett tecken på styrka att alltid veta. Men livet, liksom de viktigaste samtalen, är sällan så raka.
Ofta är det just i mellanrummen – i det ofullständiga – som något verkligt meningsfullt sker.
Jag minns ett tillfälle i klassrummet när en studerande tystnade mitt i en mening.
Rummet fylldes av otålig tystnad. Instinktivt ville jag fylla den – hjälpa hen framåt. Men jag väntade. Och just där, i den tystnaden, växte något fram som vi annars hade missat. Orden som till sist sades var inte perfekta, men de bar en tyngd som färdiga svar sällan gör. Och efteråt var det just de orden vi återkom till.
Det var som om hela klassen hade varit med om något som inte gick att upprepa men ändå förändrade sättet på vilket vi lyssnade på varandra.
Det är där tvekan bor, där osäkerheten får utrymme, där tankar fortfarande formas och där känslor inte riktigt har hittat sin röst som modet prövas.
För det krävs styrka att stå kvar när svaren inte är självklara. Att inte skynda sig till en slutsats bara för att fylla tomheten. Att våga säga: “Jag vet inte – ännu.”
I en kultur som så gärna mäter framsteg i synliga resultat och snabba leveranser, har vi nästan glömt bort att utveckling ofta är långsamt. Rörigt. Ofullständigt. Att förändring sällan sker i raka linjer.
Vi tror att närvaron ligger i att prata, men ibland är den största närvaron att orka stanna kvar i det ofullständiga – i det där utrymmet där vi inte längre har kontroll.
De största insikterna föds ofta ur de mest obekväma pauserna. Ändå är det just dessa pauser vi helst undviker. Vi byter samtalsämne, söker nästa distraktion eller klär våra tankar i färdiga fraser som låter bra men saknar djup.
Jag ser det i klassrum, i mötesrum, i samtal människor emellan. Hur vi ibland låtsas förstå när vi inte gör det. Hur vi skyndar oss att ge råd när tystnaden egentligen bad oss att lyssna. Hur vi tror att vi hjälper när vi fyller ett rum med ord som egentligen inte säger något alls.
Vi tror att närvaron ligger i att prata, men ibland är den största närvaron att orka stanna kvar i det ofullständiga – i det där utrymmet där vi inte längre har kontroll.
Det är där tilliten byggs. När någon vågar dela en tanke som ännu inte är färdigformulerad.
När vi orkar lyssna utan att pressa fram en slutsats. När vi ger processen utrymme – oavsett om det gäller relationer, lärande eller ledarskap.
Att våga stå kvar i det ofullständiga är att ge sig själv och andra tillåtelse att växa. Utan att kräva perfekta prestationer. Utan att söka snabba lösningar. Utan att behöva veta exakt vart vi är på väg.
Så nästa gång samtalet stannar upp – våga stanna där.
För det som verkligen betyder något behöver ibland tystnaden för att hitta sin röst.
Att våga stå kvar i det ofullständiga är inte ett tecken på svaghet. Det är ett bevis på mod. Modet att möta det oklara, att bära det osäkra och att lita på att det som verkligen betyder något växer fram – i sin egen takt.
Som knoppar som inte låter sig forceras men ändå vet exakt när de ska brista ut.
Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.