Att växa upp med en hjärna i förändring – och en skärm i handen

När den unga hjärnan formas med en skärm i handen blir tillgängliga vuxna och ett gemensamt samhällsansvar med skyddande strukturer helt avgörande.

Den unga sitter med blicken fäst vid telefonen och missar både frågan och leendet från sin kompis. Föräldern på bänken vid sandlådan hör inte barnets försök till kontakt, och arbetskollegan tappar tråden när ännu en notis avbryter samtalet. Vi känner troligen alla igen oss – på den ena sidan av skärmen eller den andra.

Skärmen och hjärnan är i dag ett av de mest debatterade och angelägna teman när vi talar om barns och ungas välmående. Det är också ett område där neuropsykologi, samhällspolitik och vårt gemensamma ansvar för fostran möter barns och ungas rätt till självbestämmande.

Belöning, tillhörighet och bekvämlighet är mekanismer som verkligen förstärks i digitala miljöer.

Neuropsykologiskt är frågan relevant eftersom barn och ungas hjärnor fortfarande är under utveckling.

Hjärnforskning tar upp tre drivkrafter som förklaring till vår dragning till skärmar – belöning, tillhörighet och bekvämlighet – mekanismer som verkligen förstärks i digitala miljöer.

Unga är speciellt känsliga för belöning och social feedback, samtidigt som förmågan till självreglering ännu inte är fullt utvecklad.

För en omogen eller redan belastad hjärna kan det här öka risken för psykiska symtom, inte för att skärmen i sig skapar ohälsa, utan för att den påverkar hjärnans regleringssystem och för att den leder till att vi bland annat rör på oss mindre, inte återhämtar oss och lämnar bort verkliga sociala möten.

”Jag kan inte tänka mig ett liv utan sociala medier.”

Ungdomen ser uppriktigt bekymrad ut och för många unga är sociala medier verkligen en viktig social arena – en plats för gemenskap, identitetsskapande och ibland stöd.

Hur vi mår avgörs sällan av en enda orsak, utan av ett samspel mellan vår sårbarhet och den miljö vi lever i.

För dessa unga kan generella förbud i stället skapa en känsla av exkludering och i förlängningen fördjupa psykisk ohälsa.

Hur vi mår avgörs sällan av en enda orsak, utan av ett samspel mellan vår sårbarhet och den miljö vi lever i.

Ur det perspektivet är skärmen och sociala medier oftast inte den enda förklaringen till att barn och unga mår dåligt, men de kan med stor risk förstärka sårbarhet som kanske redan finns till exempel på grund av neuropsykiatriska svårigheter, psykisk ohälsa, hög stress eller bristande vuxennärvaro.

Medvetet och balanserat använt kan digitalt material stärka både lärande, kreativitet, gemenskap och socialt samspel – men det kräver ramar som stödjer hjärnan och vår hälsa.

På samma sätt som vi reglerar andra ämnen som kan skada den unga hjärnan, kan syftet vara att skjuta upp exponeringen tills hjärnan är mer mogen.

Den avgörande frågan blir hur vi, med fakta och evidens som grund, kan balansera skärmens möjligheter med dess risker.

Syftet med reglering av skärmanvändning och sociala medier handlar om att skydda omogna hjärnor som idag borde kunna reglera miljöer som vuxna knappt klarar av att reglera.

På samma sätt som vi reglerar andra ämnen som kan skada den unga hjärnan, kan syftet vara att skjuta upp exponeringen tills hjärnan är mer mogen.

Balansen kräver ändå inte bara evidens och vuxenansvar, utan också att unga ges inflytande och får sina erfarenheter hörda när ramar för den digitala vardagen formas.

I ett flöde som ständigt förändras och ibland utnyttjas för att sprida skadligt material saknar ändå både unga och föräldrar möjlighet till kontroll över vad som visas och ansvaret för exponeringen kan därför inte läggas på dem ensamma.

Plattformar som är skapade för snabba belöningar och ständig social feedback är utvecklade för att fånga och hålla kvar fokus – inte för att ta hänsyn till en hjärna som fortfarande är under utveckling.

För de unga som har minst möjlighet att reglera flödet själva kan gemensamma digitala ramar vara en fråga om jämlikhet och om deras rätt till att utvecklas.

När den unga hjärnan formas med en skärm i handen blir tillgängliga vuxna och ett gemensamt samhällsansvar med skyddande strukturer helt avgörande för att barns och ungas utveckling och hälsa också i den digitala världen alltid kommer först.

Här kan du läsa fler kolumner av Petra Boman.