Den haltande vårdreformen kräver en rejäl uppdatering

Att regeringen gett välfärdsområdena mer tid att anpassa sin ekonomi är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Redan nu borde ett gediget förarbete göras inför nästa regeringsförhandlingar kring hur vårdstrukturen ska utvecklas.

För exakt tre år sedan tog välfärdsområdena över ansvaret för social-, hälsovårds- och räddningstjänsterna från kommunerna och samkommunerna.

Sedan dess har vårdreformen varit föremål för intensiv offentlig debatt.

Tyvärr har bilden som dominerat varit mörk: service som försvinner, vårdenheter som läggs ned och personal som sägs upp eller lämnar jobbet på grund av egen oro.

Samtidigt har finländarnas förtroende för den offentliga vården sjunkit markant. Detta konstateras också i den mellanrapport som Birkalands välfärdsområdesdirektör Marianna Erhola överlämnade till Finansministeriet i december.

Att vårdreformen var en exceptionellt stor förvaltningsreform råder det ingen tvekan om. Redan från början stod det klart att övergången skulle medföra betydande utmaningar.

I dag ser vi hur finansieringssystemet delvis baserar sig på bristfälliga och felaktiga diagnosuppgifter som direkt påverkar resursfördelningen.

Samtidigt har startkostnaderna blivit betydligt högre än beräknat, inte minst till följd av inflationen. Den redan ansträngda offentliga ekonomin har ytterligare försvårat situationen.

Debatten om välfärdsområdena har tyvärr fastnat i en låst motsättning mellan regering och opposition.

Det var den förra regeringen som genomförde reformen, medan den nuvarande fått ta ansvar för att försöka justera och reparera strukturerna.

Det har varit svårt utan tillräckligt faktaunderlag – men nu börjar den kunskapen finnas.

Därför har vi inte längre råd att vänta. Tvärtom borde ett brett, gärna parlamentariskt, arbete inledas omgående. Att regeringen gett välfärdsområdena mer tid att anpassa sin ekonomi är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte.

Partierna måste tydligt ta ställning till hur de ser på framtidens kommunstruktur – och samtidigt ge besked om hur välfärdsområdena ska vara uppbyggda.

Redan nu borde ett gediget förarbete göras inför nästa regeringsförhandlingar kring hur vårdstrukturen ska utvecklas.

Denna diskussion måste föras parallellt med den parlamentariska processen om kommunernas framtid. Dessa frågor hänger ihop och kan inte behandlas i separata stuprör.

Riksdagsvalet är redan drygt ett år bort och partierna förbereder sig för fullt.

När både kommuner och välfärdsområden tvingas spara uppstår deloptimering – och det är klienten som betalar priset.

En sak måste vara klar: partierna måste tydligt ta ställning till hur de ser på framtidens kommunstruktur – och samtidigt ge besked om hur välfärdsområdena ska vara uppbyggda.

Den offentliga förvaltningen måste betraktas som en helhet. I dag ser vi hur välfärdsområdena utvecklas i allt mer olika riktningar. Samtidigt har det hälsofrämjande arbetet fallit mellan stolarna.

När både kommuner och välfärdsområden tvingas spara uppstår deloptimering – och det är klienten som betalar priset.

Och det är just för människan vården ska byggas.

I Nyland har vi med egna ögon sett vad som händer när systemets logik tillåts styra för mycket.

Vården koncentreras allt mer till Helsingfors, eftersom det upplevs som enkelt och effektivt.

Men bekvämlighet för systemet får inte gå före invånarnas välmående. Klienternas ork, tillgänglighet och de onödiga FPA-taxiresorna borde väga tungt när servicenätet planeras.

Så har det inte varit när tjänster dragits in vid sjukhusen i Raseborg och Lojo.

Vårdbehoven borde planeras utifrån invånarnas bästa.

Personligen anser jag att inga snabba eller ryckiga förändringar i finansieringssystemet bör göras.

I stället behöver vi en bred och grundlig diskussion om hur finansieringen till välfärdsområdena ska utformas på lång sikt.

Förebyggande arbete måste ges betydligt större tyngd. I lagstiftningen bör det också tydligare slås fast om det är kommunerna eller välfärdsområdena som ansvarar för olika former av hälsofrämjande verksamhet – så att denna viktiga service inte försummas utan erbjuds jämlikt i hela landet.

Äldreomsorgen är ett annat område som kräver ärlig självrannsakan. När befolkningen åldras borde satsningarna på förebyggande tjänster öka, men i praktiken är det just där många välfärdsområden dragit ner.

Även primärhälsovården måste stärkas, och här erbjuder egenläkarmodellen en verklig möjlighet att skapa kontinuitet och trygghet för patienterna.

Finland har inte råd med att medborgarna tappar förtroendet för vården eller lever med en rädsla för att bli sjuka.

Strukturellt sett blev vårdreformen inte lyckad. När invånarna känner missnöje och vårdpersonalen lever med en ständig oro för sin framtid, då är något grundläggande fel. Vård och omsorg är själva kärnan i vårt välfärdssamhälle.

Jag hoppas innerligt att det finns politisk vilja att – över regerings- och oppositionsgränser – föra en konstruktiv diskussion om hur dagens vårdlösning kan bli bättre.

Finland har inte råd med att medborgarna tappar förtroendet för vården eller lever med en rädsla för att bli sjuka.

Så kan det inte vara i ett land med en av världens högsta skattegrader. Vården måste fungera – för människans skull.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrik Wickström.