Mellandagarnas förväntan

Det finns en stillhet i övergången kring nyår. Det är som mellanrummet mellan två andetag, en paus där man får känna efter, lyssna in och andas ut.

Det är något särskilt med de där dagarna mellan jul och nyår. Tiden tycks stå stilla och samtidigt rusa.

Vi rör oss mellan ljusslingor och årsrapporter, mellan glögg och framtidsplaner. I e-posten droppar de sista autosvaren in och på nyheterna talas det redan om “året som gick”.

Som om man hunnit summera något som knappt har tagit slut. Och ändå gör vi det varje år. Vi blickar bakåt och framåt samtidigt, med en sorts stilla förväntan.

Förväntan är ett märkligt ord. Det rymmer både hopp och oro, både tillit och tvekan. Den som väntar vet att något ska hända men inte riktigt hur, när eller på vilket sätt.

Det nya året ligger framför oss som en orörd yta. Vi vet att den snart ska fyllas med händelser, ord, beslut och möten. Men just nu i övergången finns en stillhet.

Jag tycker om den stunden. Den är som mellanrummet mellan två andetag, en paus där man får känna efter, lyssna in och andas ut.

Många av oss bär på listor, löften, mål och nyårsförhoppningar. Vi ska börja träna, läsa mer, stressa mindre, leva enklare och vara mer närvarande.

Men kanske är det just där i all denna självrannsakan och förbättringslust som vi tappar något viktigt: förmågan att bara vänta. För det finns en väntan som inte är passiv, utan vaken.

Förväntan behöver inte alltid fyllas med aktivitet. Ibland är den som mest levande när den får vara stilla. Att börja om behöver inte vara stort.

Den handlar inte om att kontrollera framtiden, utan om att vara öppen för den. Att våga tro att det nya som kommer kan bära något gott, även om det inte ser ut som vi tänkt.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om den här tiden. Den påminner oss om att vi inte behöver veta allt.

Att det är okej att stå i osäkerheten en stund. Att hoppet ibland bor i det oklara, i det som ännu inte fått namn.

Förväntan behöver inte alltid fyllas med aktivitet. Ibland är den som mest levande när den får vara stilla. Att börja om behöver inte vara stort.

Ibland räcker det med ett stilla ja, ja till tålamod, ja till förlåtelse, ja till att lyssna. Och kanske också ett ja till sig själv sådan man faktiskt är, mitt i allt ofärdigt och ofullkomligt.

Det nya året är inte en tävling i att bli bättre. Det är en chans att möta livet och varandra med öppna ögon, öppna händer och öppna hjärtan.

Jag vill tro att varje ny dag bär en möjlighet till något gott, även mitt i det svåra. En möjlighet att fortsätta hoppas. Att fortsätta tro på det goda även när världen känns mörk och trött.

Så låt oss våga vänta, inte av rädsla utan av förtröstan. För ibland är det just i väntan som det nya får plats att födas.