Motståndet mot begagnat sitter mellan våra huvuden
Vad är det egentligen som får oss att tänka gott om nya prylar och illa om begagnade?
Vad om vi levde i ett samhälle där konsumtionen av nya produkter skulle väcka förakt och renoverade begagnade produkter var normen?
Det är en fråga som jag har reflekterat över under det senaste året, och som till en viss mån har färgat min arbetsvardag. Vad är det egentligen som får oss att tänka gott om nya prylar och illa om begagnade?
De flesta av oss köper lägenheter som nån har bott i tidigare och begagnade bilar. Trots det är det förstås extra fint att flytta in i en nybyggd lägenhet eller sätta sig i sin bil som fortfarande har den där doften av en ny bil.
De flesta av oss har ändå inget emot att flytta till en lägenhet med lite historia eller köpa en begagnad bil. Däremot har återanvändningen av vardagsprylar inte nått samma naturliga status som dessa två stora investeringar.
Begagnade kläder har blivit populärare under åren och appen Vinted verkar ha slått igenom stort och förenklat loppisfyndandet, men andra prylar har inte riktigt slått igenom.
Ta telefonen som exempel. Den byts ut till en ny modell redan 2–3 år efter man köpt dem. Produkten i sig har trots det en betydligt längre livslängd, och det brukar inte dröja förrän många år innan man på grund av tekniska skäl blir tvungen att byta ut sin telefon.
Vi associerar nya produkter med framgång och status.
Trots det är andrahandsmarknaden för telefoner rätt så begränsad – åtminstone jämfört med kläder, bilar och lägenheter. Var är det egentligen som skon klämmer? Vad är det som gör att vi tvekar inför att skaffa använd elektronik.
Det finns tre orsaker till det.
Den första är starkt länkad till våra föreställningar om nya produkter. Vi associerar nya produkter med framgång och status. För dem som status är viktigt är det ofta också viktigt att visa upp sin status med fina grejer, statussymboler. Då blir nya prylar alltså ett sätt att höja sin sociala position i förhållande till andra.
Med andra ord är vårt behov av nya produkter inrotat i vårt kulturella system och förstärks genom t.ex. i marknadsföringen av diverse produkter. Nytt är alltså utgångsmässigt och kategoriskt bättre än begagnat eller renoverat. Hur gör vi nytt pinsamt och begagnat åtråvärt?
Den andra frågan är mer praktisk. Det är lätt tänkt – och det här gäller också bilar – att begagnade, även renoverade produkter, håller sämre kvalitet. De kan ha fel som inte syns med blotta ögat men som visar sig under användningen av produkten.
En begagnad produkt upplevs alltså mindre pålitlig än en ny och eftersom människan uppskattar förutsägbarhet så blir begagnat dåligt. Kan vi få likadana garantier på renoverade produkter som för nya?
Vi behöver bara göra slit och släng lika pinsamt som loppis var för trettio år sedan.
Sen finns äckelpäckelfaktorn. Det är ju inte helt ovanligt att folk – jag misstänker, kanske något sexistiskt, att det främst gäller män – läser nyheterna från sin telefon på toaletten. Bilden av att ens telefon kan ha varit med morbror Bengt på toaletten är svår att hantera, oavsett hur professionellt begagnade telefoner rengjord.
Ingen av dessa orsaker handlar egentligen om produkterna i sig, utan snarare om våra ingrodda kulturella föreställningar om begagnade produkter. Precis som det var lite genant att handla på loppis när jag var barn, så är det kanske idag lite genant att skaffa begagnade prylar. Men även det kan förändras.
Så hur tar vi oss vidare mot ett samhälle där vi cirkulerar och återanvänder prylar? I centrum står våra föreställningar om begagnat och nytt. En kulturförändring som vi redan kan skönja i textilbranschen – trots att industrin fortfarande är en miljökatastrof.
Vi behöver bara göra slit och släng lika pinsamt som loppis var för trettio år sedan.
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.