Så’ten svoort ska e inga bihöva vaa!

Sensommaren börjar nu. Det är en härlig tid med varma temperaturer och mognande frukt att skörda och svamp att plocka i skogen.

Men för dem som levt stugliv hela sommaren är det kanske också dags att tömma dasset.

Viktigast är att ha en plan för vad som ska göras med toalettavfallet.

Med rätt hantering kan ju innehållet bli en resurs för stugtomtens träd, buskar och blommor.

Vid avsaknad av en sådan uppstår ganska problematiska situationer.

Det första året vi hade stuga blev det en grop i skogen på tomten. Kanske inte den bästa lösningen, men i alla fall en lösning.

Jag minns att vi funderade på att det vore bra att lägga granris under så att det luftades och att vi kanske borde ha någon täckning så att regnvattnet inte kommer åt det.

Det gick ganska bra. Följande sommar låg en prydlig jordhög på platsen och ingen av familjens medlemmar hade i misstag trampat ned i hålet eller druckit vatten som var kontaminerat av kolibakterier.

Men äcklig var själva hanteringen. Fy fasiken! Jag drömde då om att kunna ha en självkomposterande toalett, kanske till och med inne i stugan.

Det finns ett märke som heter Mulltoa.

Det var också vad jag önskade mig av mina föräldrar i födelsedagspresent följande vår.

Pappa var skeptisk och läste kundresponsen på webbutiken. Lite som fan läser bibeln, tyckte jag.

Men, han hade förstås rätt. Om fyra herrar bor i en stuga på sommaren så kan man utgå från att de flesta kissarna inte hamnar på en innetoalett utan snarare ute i terrängen någonstans.

Mulltoan fungerar så att kisset måste hamna i samma låda som nummer två för att de rätta fuktförhållandena för komposteringen ska uppstå. Det fanns förfärliga berättelser i kundresponsen om vad som händer när det inte fungerar.

Trots min bakgrund som förbränningskemist så tilltalades jag inte av en så kallad förbränningstoalett.

Dels så behöver man elektricitet, dels går det åt mycket energi till att torka och bränna bajset.

Vår lösning blev då att fortsätta använda det gamla utedasset men att införa urinseparering.

Då samlas toalettavfallet i två kärl, en kanister för urin och en behållare för det fasta.

Det fungerar mycket väl. Det enda som införskaffats är en gjuten plastdetalj som förs in under toalettsitsen. Den är onödigt dyr för att vara en bit plast, men livet har blivit så mycket enklare.

För det första har utedasset blivit närmast luktfritt eftersom den dåliga lukten kommer av att bajs och kiss blandas i tunnan.

För det andra är att det är mycket lättare att kompostera och långlagra toalettavfallet.

Det som i dag begränsar användningen som gödning är risken för läkemedelsrester i urin och exkrement. Exakt hur problematiskt det här är vet vi inte omfattningen av men dessa organiska föreningar bryts ned med tiden.

Viktigt är också att komposteringen är fullgången och att inte mag- och tarmbakterier sprider sig till grundvattnet. En lång efterlagring rekommenderas i bägge dessa hänseenden.

Vad är då ett avfall som används som råvara i ett annat sammanhang? Enligt ordboken ”Basord i våra fackspråk” (TNC, 2012) är ett avfall en restprodukt som bedömts sakna värde och därför har kasserats.

Enligt samma ordbok är en råvara ett material för vidare bearbetning och termen biprodukt är en restprodukt som bedömts vara användbar.

I dag är det här självklara begrepp inom det som kallas cirkulär ekonomi. Industrierna ökar andelen biprodukter som råvara i sin produktion för att minska uttaget av råvaror från naturen och mängden avfall till soptippen.

Det ska väl inte vara så svårt?

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Werkelin.