Små frön av hopp

Jag har sått frön i glasslådor och andra dylika burkar som jag samlat på. Blommor, ärtor, örter, ännu mer blommor. Jag står och tittar på lådorna på fönsterbänken, fyllda med mylla och markerade med små namnlappar.

Jag drömmer om alla de fina, små plantor som småningom ska bryta sig igenom och senare på våren planteras ute för att bidra till min (förhoppningsvis) frodiga och blomstrande trädgård.

Det är dock inte alltid så roligt att vänta på resultat. Dag efter dag tittar jag nyfiket på mina odlingar, väntar ivrigt på små, gröna tecken på att min dröm håller på att förverkligas…

Men ingenting syns. Inte idag heller. Var jag för sent ute, hinner något gro i tid? Var fröna dåliga? Har jag gjort något fel? Vattnat för mycket? För lite? Frön ska väl ändå inte gödslas?

Rastlöst vandrar jag ute i trädgården, går igenom mina planer på var alla dessa plantor ska placeras. Kom igen nu! Visa lite framåtanda, ni små frön!

Nu vet jag ju att jag antagligen låter precis som det gamla skämtet om hur predikanten såg en ekorre och tänkte på Jesus, men min irritation och brist på tålamod fick mig osökt att tänka på hur det hela reflekterar min attityd till det mesta i livet: allt ska ske prompt.

Nu och inte om fem minuter. Allt ska bli perfekt och precis – exakt som jag vill. Men så är ju inte livet.

Vi går och sår små frön hela tiden. Våra ord, det vi gör, våra kontakter till andra, även vårt arbete. Små frön, sådda här och där, oftast med en förväntan på att de ska gro och vi ska se resultatet.

Sanningen om tillväxt, vare sig i trädgården eller hos människorna, är dock att det som gror och frodas inte alltid syns utåt, inte direkt i alla fall. En morot ska inte endast ha stora, fina blad, utan själva roten under marken ska få tid att växa till sig i fred för att producera glädje och näring.

Om vi är otåliga och avvisar tillväxten hos andra eller hos oss själva för att det tar för mycket tid, för att ingenting syns utåt, gör vi oss (och andra) en björntjänst.

Ibland tar det en lång tid innan något bryter upp genom myllan. Ibland får vi aldrig se om något vuxit fram överhuvudtaget.

En av de mest fantastiska sakerna i mitt liv har varit att stöta på någon som jag kanske kommit i kontakt med många år tidigare, och få höra att något jag då sagt eller gjort, det frö jag sått utan att ens nödvändigtvis vara medveten om det, har fått gro och producera någon god frukt eller grönsak. Eller blomma. Tålamod ger fasthet, fastheten ger hopp. Vi kan väl fortsätta så våra små frön, och låta tillväxten ske i fred?