Svart gryning redux: Den fascistiska drömmen om ett enspråkigt Finland lever igen

man med kavaj och glasögon
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Det är förbluffande hur ett så öppet dubbelspel kan tillåtas av de blåsvarta.

Vi har snart igen ett fascistiskt parti i Finland: Sinimusta Liike (ung. Blåsvart rörelse) kommer trots tidigare förbud att återvända till partiregistret i Finland.

I motsats till andra högerradikala partier behöver vi inte börja denna kolumn med en snårig diskussion om huruvida partiet kan klassas som fascistiskt.

De blåsvarta är en uttalad fascistisk rörelse, som genom sitt namn, sin klädsel, ideologi och världsbild anknyter till Finlands genom tiderna största fascistiska projekt: den fosterländska folkrörelsen (Isänmaallinen Kansanliike, IKL) som grundades i Tavastehus år 1932.

IKL hade även en ungdomsförening som kallades Sinimustat: deras officiella klädsel bestod av svart skjorta och blå slips, exakt samma utstyrsel som den blåsvarta rörelsen uppträder med idag.

Symbolspråket i den blåsvarta rörelsens emblem har även direkta fascistiska drag.

Medan den skandinaviska nazismen och fascismen utnyttjade den nordiska mytologin och fornhistorien i sitt symbolbruk, har de finska fascisterna främst inspirerats av Kalevala.

De blåsvartas emblem återger ”runosångares händer”, en symbol som även under 1990-talet användes av nynaziströrelsen Kansallinen Liittoneuvosto och ytterhögergruppen Isänmaallinen Oikeisto.

I Kansallinen Liittoneuvostos version ingick de sammankopplade händerna i centrum av en röd-vit hakkorsflagga där svastikan hade bytts ut mot Kalevalasymboliken.

Emblemet har ursprungligen designats av Akseli Gallen-Kallela för Kalevalasällskapet år 1919.

Kansallinen Liittoneuvosto representerade för övrigt en bisarr blandning av nazism, ockultism och satanism, driven av Pekka Siitoin som var politiskt verksam i både Åbo och Nådendal från 1970- till 1990-talet.

Det är viktigt att komma ihåg varför de fascistiska partierna försvann från finsk offentlighet efter andra världskriget.

Mellanfreden i Moskva 1944 och Paris fredsfördrag från 1947 hade förbjudit etableringen av fascistiska organisationer i Finland, men i och med Sovjetunionens fall 1991 försvann förbudet.

Nynazistiska och öppet fascistiska partier och rörelser med inspiration från mellankrigstiden började därför åter vädra morgonluft först i början på 1990-talet i Finland.

Målsättningen är entydigt ett finskt Finland som är enspråkigt.

IKL var även ett språkparti i och med att partiet strävade efter ett enspråkigt Finland.

Dagens blåsvarta kämpar mot ”tvångssvenskan” och engelskans inflytande.

Målsättningen är entydigt ett finskt Finland som är enspråkigt.

Som den pinfärska antologin ”Finlandssvensk antifascism” (SLS) visar, språkfrågan utgjorde en central del av det fascistiska projektet i Finland under mellankrigstiden.

Därför blev språkfrågan även så viktig för finlandssvenska antifascister under 1930-talet.

För majoritetsbefolkningen var de finska fascisterna som blev invalda i riksdagen under 1930-talet inget egentligt hot, utan de framstod framförallt som en skrattretande fårskock.

Dan Lolax har troligen rätt i sin HBL-ledare (9.5.2025) då han förutspår att de Blåsvartas registrering inte kommer att leda till partiets lyft från politikens dunkla marginaler.

Vi måste då komma ihåg att poängen med registreringen av partiet inte egentligen är att vinna större närvaro i riksdagen eller stadsfullmäktige, utan att använda systemet för synlighet och utomparlamentariska syften.

Den egentliga funktionen är att sprida otrygghet, osäkert och rädsla bland Finlands etniska och religiösa minoriteter – en blåsvart taktik för att bekämpa rörelsens främsta ideologiska fiende: ”mångkulturalismen.”

De blåsvartas tydliga angrepp mot det svenska i Finland kan i bästa fall motivera och inspirera skapandet av en bredare antifascistisk intressegemenskap; en samhällskraft som mer kraftfullt kan kräva en förnyad granskning av den blåsvarta rörelsen och ifall den fortfarande står i strid med internationell rätt och grundlagen.

Det är förbluffande hur ett så öppet dubbelspel kan tillåtas av de blåsvarta.

Partiets nya ideologiskt nedtonade program har enbart skrivits för att komma igenom den officiella registreringen, men rörelsens verkliga politiska målsättningar är utan tvekan oförändrade.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.

Historiker, Åbo Akademi
Publicerad: