Upp till axlarna i skit
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sök hjälp! läser jag allt som oftast. Man kan vara i ekonomisk knipa, ha svårigheter med tonårsbarn, vara arbetslös eller bara förvirrad i livet. Sök hjälp!
Det är bara det att även om man söker hjälp finns det inte alltid någon som kan avhjälpa ens smärta. Livet är så funtat att man helt enkelt inte jämt hittar den någon som tar oket av ens axlar, som kan dra en ur en komplicerad situation, bota ens cancer eller få ens räkningar betalda.
Jag tänker ibland att vi strör omkring oss ett felaktigt skimmer av att hjälp alltid finns att fås. Och när den inte finns, då går det att läsa i tidningarna och i medier om hur orättvist livet är och hur kränkt någon blivit.
Missförstå mig inte – jag är djupt tacksam över all hjälp man kan få. Och ja, livet är orättvist.
Men inte ens ett psykiatriproffs kan läka alla dina själsliga sår. Diakonin kan inte heller lösa din ekonomiska situation, men nog ibland ge värdefull hjälp på vägen. Och en cancerdiagnos kan eventuellt fås i ordning av en kompetent onkolog.
Trots det sprids på många håll en chimär av att någon kommer att fixa den del i ditt liv som skaver. Många barn och ungdomar växer upp med att det är mamma eller pappa. Men kantänka gör man en björntjänst till sin avkomma, om de inte lär sig lösa det de kan av sina problem själva. Om detta skriver till exempel Annikka Mutanen i HS 1.8.2025.
Och då – när livet är avigt – och man står till axlarna i skit. Då när man känner sig ensam, för det finns ingen som tar bort det onda. Man står där med problemet. Man tänker att döden är utvägen. Den enda. Kanske. Man förstår inte hur det blev så här. Speciellt just då har man en stor hjälp i sig själv om man känner en mening i tillvaron.
Om man upplever att man är del i ett sammanhang och att ens liv har ett syfte. Om man ändå kan känna hopp och tillit. Det finns ett begrepp för det här: existentiell hälsa.
Så vad borde vi då göra i en värld som fylls av hotbilder och till synes oöverkomliga utmaningar? I våra liv där vi alla förr eller senare skall dö, även om vi har gjort den sista vilan till tabu i vårt samhälle?
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) påverkar ens existentiella hälsa hur man uppfattar sin fysiska, psykiska och sociala hälsa. Hit hör också förmågan att känna harmoni och inre lugn, samt att kunna förundras. Till exempel, wow – vilken vacker fågel!
Forskning visar också att en religiös tro ger styrka i att ta sig igenom de gyttjefyllda träsk vi stundom som människor måste vada igenom. Spiritualitet är en källa för coping, såväl i privatlivet som i yrkeslivet, visar till exempel Edith Kortekangas färska magisteravhandling (HU, 2025).
Så vad borde vi då göra i en värld som fylls av hotbilder och till synes oöverkomliga utmaningar? I våra liv där vi alla förr eller senare skall dö, även om vi har gjort den sista vilan till tabu i vårt samhälle? Med generationer som uppvisar mindre framtidshopp och i våra privatliv där många får allt svårare att klara sig ekonomiskt?
I alla fall inte nedvärdera betydelsen av andlighet och spiritualitet. Snarare lyfta upp relevansen av att tro på något större än en själv.
Lyfta blicken från vår egen navel och våga tala om det naturliga i att livet tar slut, att ha motgångar och att lösa dem bäst man kan. Skapa sammanhang och gemenskap, snarare än jämförelse och konkurrens.
Att förstå och lära sig hantera den frihet och det ansvar det kommer med att vara människa.
Vi behöver göra det rumsrent att tro. Att bejaka sin existentiella hälsa. Utan att glömma bort att be och ge varandra hjälp.
Men det slutliga ansvaret för våra liv har vi vuxna människor själva. Och där kan oanad styrka finnas i andliga texter eller ritualer, spirituella övningar och gemenskap. I känslan av att livet har en mening.